Fåglarna i Ystads Sandskog 1999 – Ett försök till heltäckande inventering av häckande arter.

Av Kurt Ivarsson, Klostergatan 33 A, 271 34 Ystad 0411/18807
Nätadress: kurt.ivarsson@zeta.telenordia.se

Efter att under vårvintern ha cyklat och vandrat genom skogen i förhoppning om att finna häckande korsnäbb och för att spana in större reden (korp-rovfåglar) började jag den 15 april med en daglig och systematisk genomvandring av skogen. Ett fältarbete som pågick till den 20 juni. Med få undantag (p g a ruskväder) var jag ute dagligen. De flesta turerna gjorde jag per cykel. Som hjälpmedel hade jag handkikare. Fåglarna noterades på kartor med stor förstoring, specialtillverkade av kommunens mätningskontor. De flesta kartorna hade skalan 1:2500, vilket också är minimiformat för att notering av varje sjungande individ ska vara möjligt. Kartorna över Klondykeskogen, skogsvårdsplanen nr 26-27, hade skalan 1:1000, ett format som kan vara nödvändigt vid inventering i extra individrika biotoper.

Sandskogens alla vägar och stigar, som i princip delar in området i rektangulära rutor, respektive oregelbundna, väl avgränsade ytor, underlättar inventeringen, för att inte säga gör den möjlig. Nu kunde jag avlyssna de flesta områdena från de vägar-stigar som omgärdade det undersökta området. Där detta inte var tillräckligt genomkorsade jag arealen med parallella ”spår” i akt och mening att ingen sjungande fågel skulle undgå mig. Parallelliteten var också ett sätt att försöka undgå dubbelnotering.

Min ambition var att söka täcka in hela området minst två gånger. Detta visade sig dock minst sagt svårt. Vandrar man, och framför allt försöker vistas, några timmar på varje hektar av skogens 450! Ja, då inser man med tiden hur stor skogen är. Något som ett med tiden slitet högerknä gav besked om.

Nu kom vissa delar av området, närmast då villadelarna att endast bli besökta vid 1-2 tillfällen. Å andra sidan tillhör dessa de mer lättkollade biotoperna. Inte för att det är lättframkomligt, tvärt om, häckar binder ofta samman tomterna (som vid regementet) så att passage blir omöjligt, om man nu inte dristar sig till att stövla in över tomterna. Något jag undvek, nogsamt, för att inte väcka undran om mitt förehavande.

Men det faktum att fåglarna är vana med folk gör att de sjunger ostört även vid närgångna besök. Men kanske än mer för att bohålen ofta är holkar. Där hanen då sjunger i närheten, alternativt matning av ungar sker, öppet och tydligt.

Vissa områden, som jag bedömde som extra intressanta, pga. områdets karaktär och av mig förväntad stor art och individrikedom, besökte jag ett flertal gånger. Det gäller Gamleåområdet och den av mig kallade Klondykeskogen; lövskogen väster djurkolonin.

Resultatet från Gamleån (området mellan Ryssvägen och fram till TNJ-ängens västgräns) blir extra intressant emedan det tack vare dåvarande Ystad-ornitologen Henrik Johanssons inventeringar 1965 och 1967-69 finns en möjlighet att göra jämförelser, som kan peka hän mot beståndsförändringar.

Inventeringsmetodik

Inventeringsmetodiken har varit den samma som jag varit med om att praktisera vid Atlasarbetet över häckfågelfaunan i Sverige på 1970-talet, den pågående Fåglar i jordbrukslandskapet och Storspoven 1999. Nämligen att man, huvudsakligen, förlitar sig på den sjungande/spelande hanen. Helst ska man notera samma revirhävdande fågel tre gånger. Vilket jag också praktiserat vid de områden jag besökt mer frekvent. Min erfarenhet är dock att man kan kompensera ”engångshörandet” genom att vistas längre tid på samma areal, då menar jag roterande i en ruta 100 ggr 300 meter under 3-5 timmar.

Vid ett område: Klondykeskogen, sökte jag undersöka hur avgörande tidpunkten på dygnet var för att alla revirhävdare skulle avslöja sig. Med andra ord, när på dygnet är sångvilligheten som störst? Är det verkligen endast den tidigare morgonen som gäller? Och i så fall, finns det arter som avviker? Resultatet redovisas i bilaga 1.

Hur stor är då sannolikheten för att antalet sjungande hanar överensstämmer med häckande par? Den är troligen mycket stor, eller total, för väl etablerade arter. Honorna som normalt kommer några dagar senare än hanarna (flyttfåglarna) torde utsättas för mindre faror, bl.a. blir vädret normalt bättre – och så kommer de ju till ett dukat bord, det revir en hane valt ut som lämpligt, med tillgång på boplats och föda för både föräldrar och ungar.

Däremot är det mindre självklart att en sjungande hane betyder par för ovanligare arter och särskilt då sådana som är på väg att invandra – alternativt försvinna. Rosenfinkens parbildning är exempelvis oviss. De senaste åren har allt färre rosenfinkar spelat upp i Sandskogen. Huruvida detta är ett tecken på att denna sentida invandrare (första häckningen på Fårö 1938, och med stor inflyttning på 1950-talet) nu håller på att lämna det nya landet, eller endast temporärt drabbats av nedgång pga. flera kyliga och våta försomrar, är ännu för tidigt att säga. Men tecken finns i den riktningen.

En annan nu saknad art är sommargyllingen som under 1980-talet häckade årsvist med 4-5 par. Då arten inte tycks ha minskat på lokaler längre in i landet är försvinnandet i Sandskogen – och minskandet i lika kustnära Hagestad – kanske en temporär företeelse. För icke sjungande arter, som rovfåglar, har endast det faktiska bofyndet, med ungar, räknats.

I den mån sjungande, revirhävdande hanar i stort överensstämmer med antalet häckande par (vilket jag bedömer som mycket troligt) blir totalresultatet att Sandskogen i Ystad sommaren 1999, millenniets sista år, härbärgerade 2458 par. Det vill säga 4916 individer, innan ungarna kom! Därtill, vissa dagar i maj månads början, ett myller av hungriga rastare som även de förser sig ur skogens skafferi av insekter, spindeldjur, larver och vegetabilier.

Förteckning över Sandskogens fåglar, inventerade 1999.

1. Lövsångare (Phylloscopus trochilus) sjungande hanar/par 575
2. Bofink (Fringilla coelebs) 461
3. Svarthätta (Sylvia atricapilla) 145
4. Koltrast (Turdus merula) 144
5. Ringduva (Columba palumbus) 107
6. Talgoxe (Parus major) 78
7. Backsvala (Riparia riparia) bohål 77
8. Rödstjärt (Phoenicurus phoenicurus) sjungande hanar/par 60
9. Trädgårdssångare (Sylvia borin) 54

10. Tornsvala (Apus apus) 50
11. Gulsångare (Hippolais icterina) 40
12. Rödhake (Erithacus rubecula) 39
13. Törnsångare (Sylvia communis) 39
14. Gärdsmyg (Troglodytes troglodytes) 36
15. Pilfink (Passer montanus) 34
16. Näktergal (Luscinia luscinia) 33
17. Gråsparv (Passer domisticus) 32
18. Blåmes (Parus caeruleus) 32
19. Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) 31

20. Järnsparv (Prunella modularis) 29
21. Gransångare (Phylloscopus collybita) 28
22. Grönsångare (Phylloscopus sibilatrix) 22
23. Ärtsångare (Sylvia curruca) 22
24. Taltrast (Turdus philomelos) 21
25. Sädesärla (Motacilla a. alba) 19
26. Björktrast (Turdus piluaris) 17
27. Grönfink (Carduelis chloris) 17
28. Råka (Corvus f. frugilegus) 15
29. Gulsparv (Emberiza citrinella) 14

30. Rörsångare (Acrocephalus scirpaeus) 11
31. Buskskvätta (Saxicola rubetra) 11
32. Hämpling (Carduelis c. cannabina) 9
33. Steglits (Carduelis carduelis) 8
34. Kärrsångare (Acrocephalus palustris) 8
35. Kungsfågel (Regulus regulus) 5
36. Kråka (Corvus c. cornix) 4
37. Gök (Cuculus c. canorus) 4
38. Ormvråk (Buteo b. buteo) 4
39. Trädpiplärka (Anthus t. trivialis) 3

40. Trädkrypare (Certhia f. familiaris) 3
41. Rosenfink (Carpodacus erythrinus) 2
42. Svartmes (Parus a. ater) 2
43. Sävsparv (Emberiza s. schoeniclus) 2
44. Grå flugsnappare (Muscicapa s. striata) 2
45. Glada (Milvus m. milvus) 2
46. Sothöna (Fulica atra) 2
47. Gräsand (Anas p. platyrhynchos) 2
48. M. hackspett (Dendrocopos m. minor) 2
49. Gulhämpling (Serinus serinus) 2 50. Nötväcka(Sitta europaea) sjungade hane/par 1

50. Nötväcka
51. Ladusvala (Hirundo r. rustica) 1
52. Kaja (Corvus m. monedula) 1
53. Nötkråka (Nucifraga c. caryocatactes) 1?
54. Kattuggla (Strix a. aluco) 1?
55. Hornuggla (Asio o. otus) 1?
56. Tornfalk (Falco t. tinnunculus) 1
57. Lärkfalk (Falco s. subbeteo) 1
58. Brun kärrhök (Circus ae. aeruginosus) 1?
59. Törnskata (Lanius c. collurio) 1

60. Gråhake (Podiceps g. grisegena) 1
61. Knölsvan (Cygnus olor) 1
62. M Strandpipare (Charidrius d. dubius) 1
63. Gråsiska (Carduelis flammea cabaret) 1
64. Stenskvätta (Oenanthe oe. oenanthe) 1
65. Spillkråka (Dryocopus m.martius) 1
66. Större hackspett (Dendrocopus m. major) 1?
67. Fasan (Phasianus colchicus) 8-10
68. Skata (Pica p. pica) ?
69. M Korsnäbb (Loxia c. curvirostra) ?

Sandskogens fåglar – Artbeskrivning och kommentarer

1. Lövsångaren är med sina 575 sjungande hanar (par) Sandskogens vanligaste fågel. Den olivgröna sångaren förekommer i alla biotoper. Utbredningen varierar dock starkt. Den lägsta tätheten finner man i tallhed, som den på undervegetation fattiga tallskogen vid elljusspåret, på skogens nordvästra del. För fågeln optimala livsmiljöer är bl a sumpalskogen i sydost, det s.k. Gamleåområdet och område ”Svart 32” på nya skogsvårdsplanen (1999). Det sistnämnda, beläget norr Militärvägen och nordväst järnvägskorsningen (känd som Skogsgrinden) består av yngre lövblandskog med frodigt busk- och örtskikt. Området ger intryck av lövurskog.

Arten har tidigare, på 1960-talet totalinventerats i mindre områden, av Henrik Johansson. Räkningen 1965 gav 15 par i Gamleåområdet. Efter hård röjning av buskskiktet året därpå sjönk antalet lövsångare till 9-11 par 1967- 69 (H. Johansson.Vår Fågelvärld 30/1971).

I samma område hade jag 20 revirhävdande hanar. Därmed skulle antalet lövsångare här ha fördubblats sedan 60-talet. Är det troligt? Min egen erfarenhet talar för att arten väl håller ställningarna, alternativt ökar i sydöstra Skåne.

Fångstsifforna vid Falsterbo fågelstation för 1998(Anser 3/99) blev de högsta sedan 1991. Totalt ringades 1480 lövsångare -98. Medelvärdet för åren 1983-92 var 1554.

Skånes fåglar 1996, konstaterar att häckfågeltaxeringar i Sverige ”de två senaste decennierna visat på en klar ökning för flera tropikflyttare, bl a lövsångaren”. Vid mitten av 1990-talet tyder dock ringmärkningsstatistiken från bl a Falsterbo på en stark nedgång för flera tropikflyttare, bland dem lövsångaren.” Något som alltså motsäges av de senaste siffrorna som publicerats, se Anser ovan.

Är då Sandskogens vanligaste fågel även Skånes och Sveriges? Skånes fåglar har antalet skånska bofinkar; drygt 400 000 och lövsångare cirka 310 000 par. Sådana siffror bygger på ”noggranna inventeringar av begränsade ytor i olika terränger, men när sedan resultaten ska tillämpas på ett helt landskap blir osäkerhetsmomenten självfallet mycket stora”. För hela Sverige anges 15 miljoner par lövsångare och 11 miljoner par bofinkar, en beräkning publicerad i Anser 1976.

På senare år har emellertid röster höjts för att bofinken skulle vara Sveriges vanligaste fågel. På ett fåtal ytor i Sandskogen är bofinken vanligare, men totalt vinner alltså lövsångaren.

Med tanke på att Sandskogen har en stor variation av biotoper, våt sumpskog, torr tallhed, renodlad lövskog, buskrika lövbryn, täta gran- och tallplanteringar, äldre gran- löv- tallskog, sommarvillor – ja, då torde inventeringsiffrorna vara tämligen representativa för en mycket stor del av landets natur. Lägg därtill det faktum att den totalt taxerade ytan uppgår till 450 hektar.

2. Bofinken är en lika lättinventerad art som lövsångaren. Båda har hög sångaktivitet och tycks därtill hålla tämligen små revir. Återbesöken visar att hanarna (kanske än tydligare hos lövsångaren) revirsjunger inom en areal på 2-3 ar. I Gamleåområdet fanns 8 par sommaren 1999. Henrik Johansson hade 9 par 1965 och 6-8 par åren 1967-69.

Favoritmiljöer för bofinken är skogsdungarna, löv- och barrdungar utmed Öja kanal där inventeringsytan ”Skogsgrinden 6” gav ”vinst” för bofink med 13 – 3 över lövsångaren. Men liksom lövsångaren finns bofinken i samtliga biotoper, inte minst bland villorna där buskskiktet (bl a tack vare täta häckar) uppenbarligen ger både markhäckande lövsångare och trädhäckande bofinkar utrymme för bosättning. I renodlad tallskog, som vid elslingan, är det även långt mellan bofinkarna.

Bofinken håller uppenbarligen ställningarna väl. Skånes fåglar noterar ”De senaste decennierna har arten möjligen ökat i antal i Skåne”. Man hänvisar till en undersökning i Fågelsångsdalen, öster Lund, åren 1953-1992 där Enemar m.fl. noterade en 75 procentig tillväxt för bofinksstammen. Skånsk totalmängd 410 000 par. Fågeln tros har koloniserat landskapet ca 7000 f Kr i samband med att ädellövskogarna bredde ut sig.

3. Svarthätta, 145 sjungande hanar, också en sångare som inte ber om ursäkt för sin existens. Den sjunger flitigt, kommer tidigt i senare delen av april och är den som låter sig höras längst fram på sommaren. Vid midsommartid, eller strax efter falnar sångarglöden hos alla sjungande fåglar – med undantag för svarthättan som kan flöjta långt in i juli.

Arten förekommer i så gott som hela Sandskogen med förkärlek till lövpartier och lövrik barrskog. Saknas helt i renodlad tallskog som vid elljusspåret. Antalet svarthättor är överraskande stort men mitt intryck är att fågeln ökat rejält de senaste 10 åren. På släktingen trädgårdssångarens bekostnad? Skånes fåglar hänvisar till en bedömning gjord i senare delen av 1980-talet(Anser 27: 12) där svarthättans numerär i Skåne bedöms vara hälften av trädgårddsångarens. Jag hade i stället betydligt färre trädgårdssångare eller 54.

En mer exakt bedömning av svarthättans beståndsutveckling får vi vid jämförelse med H Johanssons taxering i synnerhet i Gamleåområdet. Där ges en unik möjlighet till jämförelse enär området är klart begränsat och dess långsmala karaktär gör det lätt att inventera. Man kan från cykelstigen som avgränsar i norr och lättgången terräng på strandvallen i söder avlyssna hela området.

Johansson hade i Gamleåområdet 1965: 1 svarthätta, 1967-69 saknades den helt. Siffrorna för trädgårdssångaren är 12 par förstnämnda år och sedan max 8 vid den följande taxeringen.

Sommaren 1999 noterar jag 5 svarthättepar och 5 trädgårdssångare. Antalen för svarthättorna just här är sannolikt för litet för att dra några långtgående slutsatser men visst är det bestickande att arten ökat från 1 till 5.

4. Koltrast, 144 beräknade par. Arten är mer svårinventerad.

Sångfrekvensen är mycket varierande, därtill tycks fågeln under matsöket gladeligen passera andra koltrastars revir varför det inte är säkert att en fågel med mask i näbben är på väg till ett rede i närheten av den gräsmatta där bytet just dragits upp.

Fågeln är uppenbarligen gynnad av mänsklig aktivitet i skogen. Det är betydligt fler koltrastar i skogens villaområden än i ren skogsmark. Favoritområdet är Sandskogens sydvästra del, mellan järnvägen och Saltsjöbaden. Den östra inventeringsrutan hyste 15 par koltrast. Bland villorna här är det gått om buskar, häckar och gräsmattor. Toppen för den svarta trasten.

En jämförelse med ren skogsmark, blandskog med buskskikt och bryn av druvfläder och hallon, och av samma areal som ovan, gav 1 koltrastpar. Den extremt låga noteringen kan vara utslag av miss i taxeringen men totalbilden är klar – koltrasten gillar områden med gräsmattor. Där är väl mycket av förklaringen till att fågeln blivit en vanlig stadsfågel, och enligt min bedömning minskat som skogsfågel. Inte enbart i Sandskogen utan totalt.

Skånes fåglar bedömer antalet koltrastar i Skåne till omkring 250 000 par. Gamleåjämförelsen visar på tämligen oförändrade förhållandet. H Johansson hade där 3 koltrastpar 1965, jag fann 2. Med reservation för artens oberäknelighet – se ovan.

5. Ringduva, 107 par. Femteplatsen överraskar mig. Men uppenbarligen trivs den ringade duvan, oftast kallad ”skogsduva” i sydöstra Skåne. Och visst har ringduvan hemortsrätt även i Ystads Sandskog. Den häckar i de flesta partier utom på tallheden, som sträcker sig från östra regementsgrinden till elljusspårets slut. Fann heller ingen häckning i Gamleåområdet.

Inte heller H Johansson noterar 1965 eller 1967-69 något ringduvepar i sumpalskogen. Det är över huvud taget en fåtalig art i skogen under 60-talet. Johanssons taxeringsrområde T 4, tallskogen mellan Strandstugan och Gamleåområdet, hade inget ringduvepar. I samma del hade jag 6 spelande duvhanar.

Siffrorna för duvans beståndsökning i Sandskogen sammanfaller väl med artens ökning i landskapet i övrigt. Skånes fåglar; ”Förändringarna i ringduvans vanor har medfört en kraftig ökning av beståndet. Förhållandet illustrerar av antalet sträckande fåglar vid Falsterbo. Från att på 1940- och 1950-talen ha legat på något mer än 50 000 per höst betraktas numera siffror som ca 200 000 som normala.”

6. Talgoxe, 78 par. Fågeln är som hålbyggare helt beroende av naturliga håligheter eller holkar. Enär skogen är tämligen ung. De äldsta träden är 150-160 år, stora delar dock nyplanteringar efter stormen i oktober 1967, varför naturliga håligheter är få, och konkurrensen stor. Tidigare bortgallring av döda träd (”uppsnyggning”) och fortgående uttag av timmer har i avgörande grad reducerat hålbyggarnas möjlighet att etablera sig i Sandskogen.

Gamleåområdet, som var ett militärt skyddsområde 1952-86, och numera ingår i Sandskogsreservatets 205 hektar, är ett hålmässigt undantag, trots detta fann jag ingen talgoxehäckning här. H Johansson noterar 1 par 1965 och 0-1 par åren 1967-69. Håligheter finns men uppenbarligen är den fuktiga miljön inte attraktiv för talgoxen, alternativt blir den utkonkurrerad.

Ett torrare skogsområde, med partier av äldre och döda träd, norr Militärvägen och numrerat Svart 32 på nuvarande skogsplan, av mig kallad Skogsgrinden 4, hyste två talgoxpar.

Men där holk bjudes där är också talgoxarna. I sydvästra villaområdet, mellan järnvägen, Saltsjöbadsvägen och Saharafältet fanns 15 par talgoxe. Det torde säga en hel del om hur avgörande tillgången på håligheter är för artens framgång. Därtill gynnas säkerligen talgoxen, och får den att dra sig till människors boningar, av generös utfodring. Något som i varje fall pågick, i större skala, på ett ställe just här även under häcktid. Huruvida även födobrist är en begränsande faktor, i övriga delar av skogen, kan enbart avgöras med uppsättning av holkar, och utökat skydd av möjliga hålträd.

7. Backsvala, 77 par. Fågeln är ju inte bunden till skogen men under minst två säsonger har det funnits en koloni omedelbart norr den yttersta delen av den skog jag inventerat, lövdungen vid infarten till djurkolonin Klondyke. Närheten till skogen och artens utsatta läge ansåg jag skäl nog för att ta den med.

Backsvalorna hade här valt att gräva ut de 77 bohålen (motsvarande lika många par) i en drygt 3 meter hög och 7 meter bred matjordshög. Enär en skylt erbjöd hugade jordköpare att höra av sig till ägaren av ”svalkolonin” bad jag kommunekolog Siv Bengtsson-Lindsjö att kontakta säljaren och vädja om uppskov av jordaffärerna. Så skedde och sannolikt kunde merparten av svalorna få ut sina ungar.

Enär kolonin var en nyetablering bedömer jag det som sannolikt att antalet hål tämligen väl överensstämmer med antalet par. Annars räknar med att ca 60 procent av hålen är bebodda (Sören Svensson).

Svalornas val av den tillfälliga och utsatta boplatsen är ett normalt beteende. Fågeln tycks vilja gräva nya bohål varje år. Ett sätt att hålla sedvanliga fågelkvalster stången? Men det har sina risker att bosätta sig i attraktiva matjordar. Den 27 september var det mesta av jordmassorna borta.

Beräkningar i början av 1980-talet gav 10-15 000 par backsvalor för Skåne (Anser 26:248) Förekomsten av lämpliga boplatser är avgörande för artens förekomst.

8. Rödstjärt, 60 par. Ännu en art som är helt beroende av håligheter för sin häckning. Följaktligen är det glest mellan rödstjärtarna där bohålen är få, och den saknas helt i ungskog. Holkarna i villaområdena blir artens räddning.

Gamleåområdets hålträd tycker man skulle attrahera denna hålbyggare men så är uppenbarligen inte fallet. Jag fann ingen i sumpskogen, ett förhållande som överensstämmer med H Johanssons inventeringar på 1960-talet. Fågeln föredrar uppenbarligen torrare, öppnare marker med högstammiga träd och god solinstrålning.

Blandskogsområdet ”Skogsgrinden 4” hade ingen rödsjärt, medan ett likstort område med holkar i sydvästra villaområdet hade 7 par. -Rödstjärten har häckat troget på tomten och i omgivningen allt sedan jag kom hit i början av 1960-talet (Henning Nilsson muntl. 17.5 1999), nordöstra villaområdet.

Fångstsiffror vid fågelstationer och många ornitologers iakttagelser, inklusive mina, är att arten blivit fåtaligare under 1990-talet. Den goda sommaren med de 60 revirhävdande hanarna signalerar möjligen en vändning. Med stor sannolikhet skulle även rödstjärtens numerär öka i Sandskogen om bohålen vore fler.

9. Trädgårdssångare, 54 par. Lövblandskogens sångare. Gamleåområdet hyste 5 par. Har då arten minskat sedan 1960-talet? Vid H Johanssons inventering sommaren 1965 noterande han 12 par, därmed var trädgårdssångaren den näst vanligaste efter lövsångaren.

Efter den av inventeraren påtalade hårda röjningen av buskskiktet året därpå minskade fågeln till 3-8 par åren 1967-69. Siffrorna torde dock säga mest om sumpalskogens attraktionskraft på fågeln. Enligt Skånes fåglar tycks beståndet vara stabilt kring ca 100 000 par.

10. Tornsvala, 50 par. Siffrorna är en skattning av de fåglar som häckar under tegelpannorna på f d regementets kaserner. Vid eventuella ombyggnader i området är det därför av vikt att erinra om att ingen förändring bör ske av takens karaktär för att inte äventyra den elegante seglarens bosättning.

11. Gulsångare, 40 par. Sannolikt är siffran inte överensstämmande med verkligheten. Enär fågeln anländer tämligen sent skulle inventeringen för hela området behöva upprepas sista veckan i maj eller den första i juni något som är tämligen omöjligt för en enda taxerare. Jag hade t ex ingen gulsångare i Gamleå trots ett sista besök så sent som 13.6. H Johansson hade i samma område 1965 hela 7 par. En inte alltför djärv gissning är att Sandskogen rymmer 50 par.

12. Rödhake, 39 par. Arten är jämnt spridd över de flesta biotoper i skogen, dock ej i nyplanteringar eller på tallhed. Fågeln, trots att den är en markhäckare, tycks inte dra sig för bosättning bland skogens villor. Men där finns å andra sidan gott om skyddande häckar, en växtlighet som ju inte förekommer i den ”vilda” skogen.

Rödhaken tycks föredra torrare, barrdominerad blandskog. Varken jag eller H Johansson fann någon rödhake i Gamleåområdet.

Fågeln är dock tämligen svår att inventera p g a oregelbunden sångfrekvens, rödhaken är något av humör eller vädersångare. Till skillnad mot mer idoga artister som lövsångare och bofink vars sånglust inte tycks dämpas av något. Å andra sidan är de så många fler att revirhävdandet kräver sin man (läs hane).

13. Gärdsmyg, 36 par. Denna rotvältornas och snårskogens lilla uppstjärtade, ljudliga krabat är en art som man sannolikt inte missar, varför det noterade antalet väl torde överensstämma med artens totala bestånd i Ystads Sandskog sommaren 1999.

Som övervintrande, insektsätare,(flertalet) varierar gärdsmygens population med vintrarnas stränghet. Nu i 90-talets slut tycks beståndet vara gott efter en rad av tämligen milda vintrar, något som också kan uttolkas av beståndsutvecklingen i Gamleåområdet som är något av artens favoritmiljö.

Vid inventeringen 1965 noterade H Johansson 2 par. Åren 1967-69 varierande från 0 till 2. Min taxering gav 5 par. Då med reservation för hanarnas förmåga till polygamt leverne varför antalet små storsångare inte med nödvändighet överensstämmer med antalet par. En gärdsmyghane kan ha upp till 4 ruvande sångmör att besjunga.
Den totala populationen i Skåne är 50 000 par, uppger Skånes fåglar, men sticker då också in brasklappen ”varierar starkt med vintrarnas karaktär”.

15. Pilfink, 34 par. Fågeln är bunden till människors boning, liksom ”buskkompisen” gråsparven. De fåglar jag iakttog höll låda vid Saltsjöbaden, Semesterbyn, Engelska bryggan och Jakten. Uppgiften är mer en markering av artens förekomst vid bebyggelsen i Sandskogen, än en exakt siffra.

16. Näktergal, 33 par. Denne ljudliga estradör är en sparsmakad art i skogen. Den har ett par favoritområden. Det ena är sydvästra villaområdet. Det mest attraktiva är de tämligen markfuktiga lövdungarna, med rikt buskskikt, typ ”igenväxande skog” utmed Öja kanal och omedelbart väster Klondyke (skogsvårdsplanens område 26), en optimal biotop för arten med 11 par, största antalet 8 i dungen öster den nordsydliga cykelvägen.

Det är inte enbart näktergalen som trivs i den näst intill ogenomträngliga lövskogen, ett bestånd av al, ask, alm med buskskikt av hylle och rikligt med almsly. Totalt noterade jag här 20 arter och 109 sjungande hanar/par. Svarthättan vanligaste fågeln med 14 par, följd av näktergal 11 par, bofink 10, koltrast 9, trädgårdssångare 8, törnsångare 7, gärdsmyg 5, talgoxe 3, kärrsångare 3. För att nu nämna de mer frekventa.

Området rymmer även två rovfågelreden, trots att träden är tämligen unga och klena. Men ogenomträngligheten är sannolikt avgörande för att även skygga rovfåglar sökt sig till denna dunge. Ett memorandum, gott som något för att alla eventuella planer på avverkning och röjning ska skrinläggas.

Ett störande inslag är den terrängkörning med motorcyklar som förekommer mellan boträden. Och möjligen orsaken till att ormvråken som häckade i området 1998 i år inte kom tillbaka. I den mån det är crossförare (organiserade i lokal förening?) som har banan på gamla soptippen borde de informeras om det olämpliga och vad jag förstår olagliga att köra inne i lövdungen.

17. Gråsparv, 32 par. Har samma uppträdande och tillhåll som pilfinken, se vidare denna.

18. Blåmes, 32 par. Ännu en hålbyggare. Fågeln finns glest spridd i de flesta av skogens miljöer, ett krav är dock att hålträd eller holkar finns. Gamleåområdet hyste 1 par, det samma fann H Johansson 1965. Det holkrika området i sydvästra villaområdet hyste 5. Den vildare naturen i område Skogsgrinden 4 hade ett par.

19. Svartvit flugsnappare, 31 par. Återigen en hålbyggare, emellertid en tropikflyttare som har att konkurrera med vinterstannare som blåmes och talgoxe vilka ofta kommit igång med ruvningen då flugsnappare anländer omkring 1 maj.

Hård kamp uppstår, ibland lyckas den fördriva värdfolket och lägger då sina ägg ovanpå mesarnas, något jag själv träffat på. Man har också i holkar funnit döda flugsnappare, sannolikt ihjälhackade av revirskyddande talgoxar.

Hålrika Gamleåområdet hade 1 par, H Johansson finner inget där på 1960-talet. Skånes fåglar uppger det skånska beståndet till
60 000 par, en tredjedel häckande i holkar.

I Sandskogen är det klar övervikt för holkhäckare. Den holktäta ”östra” inventeringsrutan i sydvästra villaområdet hyste 7 par flugsnappare. Den likstora naturskogen ”Skogsgrinden 4”, som dock har åtskilliga äldre och en del döda träd kunde enbart härbärgera 1 par.

Experiment med omfattande holkuppsättning, fler än 20 holkar per hektar, resulterade i en tiodubbling av flugsnapparbeståndet, Skånes fåglar Holkuppsättning i skogens obebodda delar skulle därmed med stor sannolikhet vara gynnsam för arten.

Fågeln är polygam varför de av mig räknade revirhävdade hanarna (31) kan ha flera honor.

20. Järnsparv, 31 par. En skogsmarksfågel som är beroende av tätt buskskikt, häckar, för sin bosättning. En expanderande art i Skåne. Beståndet 45 000 par Skånes fåglar. Gamleåområdet hyste 1 par.

H Johansson finner inget under 1960-talet. Den finns i vildvuxna delar av Sandskogen, som Skogsgrinden 4, med grovstammig gran och tall, med 2 par, men även i sydvästra villaområdet 5 par, ett av de äldsta och rikt på buskar och häckar.

21. Gransångare, 28 par. Ännu en expanderande, därtill invandrande art. Fågeln gör knappast skäl för namnet. Denna ras av gransångare, uppvandrad från utbredningsområdet söder Östersjön är en lövträdsglad sångare. Favoritområde är skogens östra del. Inte minst området kring TNJ-ängen.

Gamleåområdet och östra delen, med stor övervikt för lövträd, hyste 4 par. H Johansson hade överhuvudtaget inte någon gransångare i Sandskogen vid inventeringarna på 1960-talet.

Om rasens skånska historia berättar Skånes fåglar ”är känd som häckfågel i nordvästra Skåne sedan början av 1970-talet och häckar nu sällsynt till sparsamt i lövträdsdominerad skog i hela landskapet”.

Enligt min erfarenhet tycks gransångarna bli fler för varje år. Ett naturligt resultat av återvändande gamla och allt fler skånefödda kontinentala gransångare?

22. Grönsångare, 22 par. Även denna trivsamma slanttrillare tycks ha makterna med sig. Men som äkta storskogsbesjungare drar den sig undan till skogens fridsammare vrår där högstammiga träd, blandskog eller ren lövflora erbjuder favoritbiotop. Men den finns även i yngre planteringar av bl.a. ek, som i norra skogshalvan, väster Fredriksbergsvägen. Optimal miljö erbjuder ”Skogsgrinden 4” med 5 par.

Sumpalskogen, Gamleån, tycks inte locka arten, lövträdsrikedomen till trots. Varken jag eller H Johansson finner någon där. Arten var sannolikt betydligt mer ovanlig i Sandskogen på 1960-talet. H Johansson kan endast rapportera 1 par från en mindre taxeringsruta nordost Skogsgrinden. Någon jämförelse mellan våra undersökningar kan man dock inte göra enär Johanssons taxering endast omfattar ca 20 procent av skogen.

Enligt Skånes fåglar finns det ca 30 000 par grönsångare i landskapet, tätast förekomst i bokskog på Söderåsen. En tydlig ökning har noterats efter 1985.

23. Ärtsångare, 22 par. Om arten ovan skyr människors häckomgärdade boningar är det tvärt om för ärtsångaren som även finner behag i trädgårsmiljöer. Skogsgrinden 4 hade ingen ärttrillare. Sydvästra villaområdet hyste 2 par. Klondykedungen, med renodlad lövskog och rik undervegetation 3 par.

Gamleåområdet saknar ärtsångare, nu liksom på 1960-talet H Johansson. Skånes fåglar beräknar beståndet till 20 000 par.

24. Taltrast, 21 par. Denna storskogstrast är verkligen en mängdmässig lillebror i jämförelse med den mer företagsne koltrasten, som koloniserat villaområden, parker, stadsmiljöer. Taltrasten tycks ha svårt att lämna grantopparna. Det är också i granrika partier av skogen den finns, som 2 par i grandungen söder Klondyke.

Men även villadelarna av skogen, med högstammiga furur och granpartier attraherar arten.

Huruvida Taltrasten ökar är svårbedömt. Vid H Johanssons taxering finner han endast 1 par i ett barrträdsområde nordost Skogsgrinden.

Skogsvårdsplaner som riktar sig mot granbeståndet kan bli ett allvarligt hot mot arten.

25. Sädesärla, 19 par. En anpassningsbar art som förekommer likvärdigt i ren skogsmark, utmed brynen, i gläntor samt bland villorna. Gamleåområdet hade 2 par (byggde bl.a. i en kommunal sop-pelle). H Johansson noterar den endast som regelbunden, men icke häckande i området. Skånes fåglar uppger beståndet till 50 000 par.

26. Björktrast, 17 par. En företagsen och expanderande art. De flesta paren har etablerat sig i tallarna på campingplatsen. H Johansson saknar den helt i sina 1960-talsundersökningar. Sven Larsson som utför inventering för Svensk Fågelatlas 1976, noterar den som sedd under häckningstid, men finner inget bo.

Vid samma tid finner jag en häckning på min Atlasruta i parken till Bollerups slott. Då var den, mig veterligen, sydligaste bosättningen i sydöstra Skåne.

Trasten kan med sina 17 par nu räknas som häckfågel i hela landet, från videbältet i de nordligaste fjällen till tallheden på sandreveln i yttersta södern – Ystads Sandskog.

27. Grönfink, 17 par. Finns glest med enstaka par utmed skogens bryn och öppna buskmarker, företrädesvis i skogens norra del i gränszonen mot öppnare mark.

28. Råka, 15 par. Denna expansiva kråkfågel har etablerat sig i tallarna, väster och norr f d regementet. De mest attraktiva boträden, vid f d sjukstugan, kommer att hamna inom eller mycket nära den blivande idrottsplatsen varför man kan misstänka att träden kan komma i vägen och måste fällas. Huruvida råkorna blir kvar om träden blir det, men idrottsovalen byggs, återstår att se. De skräms inte så lätt. Fågeln är ett begärligt byte för skogens ormvråkar. Nedom ett reda i mellersta skogen fann jag åtskilligt med råkfjäder, och på marken en hel död årsunge. Huruvida vråkarna kan gripa lagom flydda råkungar, rövar i boen, eller endast tar döda fåglar är mig obekant.

29. Gulsparv, 14 par. Liksom grönfinken en brynfågel, vanligast i norra halvan av skogen, mot gamla soptippen i väster och de öppnare markerna med dungar utmed Öja kanal.

På 1960-talet finner H Johansson inga gulsparvar i skogen. Säkerligen ett resultat av den hemsökelse arten drabbades av under kvicksilverdöden (betat utsäde) i mitten av århundradet.

Skånes fåglar bedömer att arten nu återhämtat sig till tidigare nivå. Beståndet i Skåne ca 35 000 par.

30. Rörsångare, 11 par. Förekommer i vassar och slymark (bl.a. i beståndet av parkslide öster Skridskodammen).

Gamleå är den klassiska biotopen. När H Johansson 1965 nogsamt följer upp häckfågelfaunan finner han 12 par i områdets vassbälte. Har vassen krympt sedan dess? Eller är artens nedgång så dramatisk som en jämförelse med mina iakttagelser visar?

Jag noterade endast 4 sjungande hanar. Resultat är inte, enligt min erfarenhet, extremt för just detta år. Antalet rörsångare har varit ungefär på den nivån de senaste 2-3 åren.

Vassbältet erbjöd då även livsrum för 5 par sävsångare, en art som nu tycks helt borta från området. Sannolikt som följd av artens totala minskning i landet.

31. Buskskvätta, 11 par. Förekommer i öppna marker med sparsam busk- eller trädväxt. Typisk biotop är de med tippmassor fyllda partierna av f d mossmarken, öster den inhägnade ”gladdungen” i nordväst. Arten anses minskande p g a att dess biotopkrav allt mindre tillgodoses enär de öppna markerna antingen blir kultiverad, som ett stort stycke ängsmark på Ingelstorps mosse, hösten 1999, eller växer igen, alternativt planteras. Skvättan trivs dock i unga glesa granplanteringar, vilket jag kunde konstatera vid inventering i Haraldstorp sommaren 1998. Men när granen lämnar ”buskstadiet” lär det nöjet vara över.

H Johansson hade 1965 ett par vid Gamleån. Jag förutsätter att de höll till på den öppna sandheden, sydost TNJ-ängen. Där fanns nämligen arten även 1999.

32. Hämpling, 9 par. En kulturgynnad art. De flesta paren, 4, utmed det västra skogsbrynet mot industriområdet. Trivs bland häckarna i villadelen och ut mot brynen. Bedömer antalet par som betydligt fler än de av mig noterade.

33. Steglits, 8 par. Ännu en de öppna markernas fågel. Favoritområde den
f d tippen och utfyllnaden där gamla lasarettet – det s k Gula huset vilar. Denna del av området, med stora ytor ruderatmark, är rik på kardborre och annan frögivande växlighet som lockar arten till häckning. Vintertid lockar dessa ytor, som är en viktig biotop för fröätare, större flockar av steglits.

34. Kärrsångare, 8 par. En nykomling i vår fauna. Trivs i skogens kantzoner, utmed den igenväxande bäcken mellan skog och Stridsvagnsspår(numera cykelväg). Och i busk- och örtmarkerna utmed Öja mosse, ut mot Nybroån samt norr Klondykedungen.

Vid H Johanssons undersökning av skogens fågelliv på 1960-talet, som även berörde delar av området där arten numera finns, stöter han inte på denna intensiva, härmskickliga, mästersångare.

35. Kungsfågel, 5 par. Sannolikt en minisiffra för denna vår minsta fågel. Som därtill är tämligen tystlåten. Fågelns högfrekventa sissning är mig ännu möjlig att höra, men det är mer än troligt att man lätt missar arten. Detta inte minst beroende på att den ofta håller till högt uppe i granars toppar, där den också häckar. Men det bo, med fem-sex flygga ungar jag fann i skogens vildare del dinglade från en västhängande gren, 3 meter ovan mark i en tämligen låg gran: Max 30 år. I samma del av Sandskogen hade H Johansson 1 par 1968.

Det är uppenbart att arten är beroende av skogens granbestånd. Det gäller inte minst för alla de unga (?) kungsfåglar som under hösten drar mot Falsterbo. Då är granens tillgång på spindeldjur en livsnödvändig.

Skånes fåglar uppskattar beståndet till 70 000 par.

36. Kråka, 4 par. Ännu en art vars bestånd sannolikt är något större än det av mig uppgivna. H Johansson hade 1 par vid Gamleån 1965. Så var även fallet sommaren 1999.

37. Gök, 4 par. En lurig art att hålla koll på. Visst hörs hanen ordentligt. Men fågel är också mycket rörlig. Men de fyra hanarna hävdade revir på tämligen långa avstånd från varande varför dubbelnotering är möjlig i endast något fall.

Men det är helt klart att fågeln inge längre är någon vanlig heller i Sandskogen. Men samma dramatiska minskning som jag själv upplevt av göken i Hagestad är det knappast där 7 av 10 gökar är borta sedan 2-3 år.

Favoritbiop är i skogens utkanter mot mossmarkerna i norr och Gamleåns vassbälte, där den sannolikt är ute efter att finna lämpligt rörsångarrede. En gök gol nu i skogsvassen. H Johansson noterade samma antal 1965.

38. Ormvråk, 4 par. Sandskogens vanligaste rovfågel. Samtliga par gäller reden med ungar. Samtliga bon finns i skogens norra del, där ingen villabebyggelse finns. Helt klart är att denna art skulle missgynnas av ytterligare bebyggelse i skogen, eller ökad tillgänglighet genom att vissa ”vildare” bestånd, med bl.a. högstammiga furor, skulle glesas ut.

Två av vråkbona var placerade i höga furor. Två i grovstammiga lövträd. Ormvråkens häckning i Sandskogens tycks vara av ett senare datum. H Johansson fann inget vråkrede på 1960-talet. Det är väl inte osannolikt att ormvråken, liksom gladan, gynnats av rävens minskning/försvinnande p g a den förhärjande rävskabben.

Därmed torde vi kunna räkna med än fler vråkreden i skogen i framtiden i den mån exploatering och störning hålls tillbaka.

39. Trädpiplärka, 3 par. Det ringa antalet piplärkor är anmärkningsvärt. Hade arten en dålig säsong? Missade jag flera? Det är mycket möjligt att de senaste årens ruskväder på försommaren (före 1999) temporärt minskat antalet piplärkor. H Johansson hade 3 par i Gamleåområdet 1965 – jag hade inget.

Vid mitt område namnat Skogsgrinden 4, med högstammig blandskog, hade Johansson 4 par piplärkor – jag hade där ingen – vad det nu kan betyda.

40. Trädkrypare, 3 par. Tycks vara något av en tillfällighet om man under häcktid upptäcker denna lilla oansenliga stamkilande trädkramare. En typisk art att upptäcka under vistelse i ett möjligt revir. Då man enbart sitter i någon glänta eller utmed ett bryn, minst 30 minuter. Under sedvanlig långsamt vandring undgår den förmodligen ofta upptäckt.

H Johansson finner ingen trädkrypare i någon av de biotoper han inventerar på 1960-talet, dvs. ca 20 procent av hela skogsarealen.

41. Rosenfink, 2 par. Denna bryn- och buskmarksart som de senaste två åren avgjort minskat i skogen och överhuvud taget utmed kusten i sydost (bl.a. den goda lokalen Hagestad), hade ett mycket magert år. Den säkraste parbildningen torde ha ägt rum söder gamla soptippen. Den andra hanen besjöng lövbrynen i nordost, intill Nybroån. En av de klassiska reviren för arten.

Sammanställningen ”Fåglar i Skåne 1998” (Anser Supplement 43, Lund 1999) uppger 131 sjungande hanar. Att jämföras med snittet 144 under 1990-talet, med ett maximum på 174 år 1995. En beståndsutveckling som sammanfaller med mina erfarenheter.

42. Svartmes, 2 par. Ännu en tämligen oansenlig art som därmed lätt undgår upptäckt, bl.a. beroende på ojämn sångfrekvens. Paret smyger tyst runt i de grangrupper där det häckar. Därtill finner fågeln behag i granplanteringar som är mer eller mindre ogenomträngliga. Skulle sannolikt vara vanligare om holkar fanns till förfogande även i granskogen.

H Johansson hade 1 par i sin ruta T 2, det är storskogsbiotopen väster Fredriksbergsvägens mynning. Även jag noterade fågeln där. Som eventuellt här hade ett tredje par.

Skånes fåglar beräknar beståndet i landskapet till 34 000 par. Antalet varierar starkt efter vintervädret. 43. Sävsparv, 2 par. En art som finns i skogens randområden, utmed Öja kanal och vid vassruggarna mellan lövskogsbrämet i öster och Nybroån.

44. Grå flugsnappare, 2 par. Ännu en art som gör allt för att undgå upptäckt. Därtill gäcksam enär den under inflyttningen kan vara mycket talrik ett par dagar, för att sedan till synes helt försvinna.

Häckar gärna vid våra boningar – ovan holkar eller på andra undanskymda hyllor varför jag sannolikt missat ett och annat par. Vill gärna bli överbevisad om detta.

45. Glada, 2 par. Två, för människor svårtillgängliga lövdungar, ger gladan fortplantningsro i den tätortsnära natur som Sandskogen erbjuder. Det västra redet är placerat i en tämligen grovstammig poppel väl skyddat av ett rejält f d militärt staket.

Så länge hägnet blir kvar, alternativt att träd och buskar i den isolerade dungens närhet lämnas som skyddszon, är chansen stor att gladparet fortsätter sin stadsnära häckning, endast 300 meter från närmaste bebyggelse.

Det andra gladparet häckar i en lövdunge i skogens norra del. Redet är placerat i en al av föga imponerande grovlek. Trädets vekhet till trots har det nu burit det årligen påbyggda redet i minst 5 år. Vägar och bebyggelse finns på 100 meters avstånd men uppenbarligen får gladparet häckningsro, säkerligen beroende på att dungen är helt ogallrad och därför föga lockande för skogsströvare. Efter att löven slagit ut är boet heller inte synligt från vägarna.

46. Sothöna, 2 par. Den på 1930-talet, av arbetsmarkandsskäl anlagda ”skridskodammen” i Sandskogens nordvästra ände, som har måtten 170 ggr 157 meter (Wilhelm Sjöberg YA 16.10 1999) ger även sothönan chansen att bli en art i skogens närhet. Minst två par (räknade reden) skred till häckning.

47. Gräsand, 2 par. Ännu en art som häckar i Skridskodammen. Båda paren sågs med ungar. Enstaka gräsänder, båda hanar och honor, uppträdde även i Öja kanal. Där de normalt kan häcka? Denna vår var dock all eventuell häckning på vattendragets sydsida saboterad av dikesrensning som påbörjats sista veckan i april och sedan fortsatte under maj.

48. Mindre hackspett, 2 par. De tvenne paren hade valt varsin ände av skogen. Ett par höll till i Gamleåområdet. Det andra i den hägnade lövdungen i nordväst (Thorsten Nilsson, muntl.) Båda biotoperna erbjuder äldre lövträd med död ved och tillgång på håligheter.

Hanen kan dock uppträda i andra biotoper. Som på tallheden närmast öster regementet. Där enstaka torrfuror lockade till trumning – och matsök?

H Johansson fann inte arten inom de undersökta sandskogsrutorna. Denna av skogsbruket (?) hårt ansatta hackspetten förlorade halva sin numerär i landskapet åren 1970-1990, Skånes fåglar.

Under 1998 noterades 130 exemplar på 100 lokaler men endast 18 häckningar. I början av 1980-talet antogs det skånska beståndet vara ca 300 par, Fåglar i Skåne 1998.

Detta är med andra ord en i alla bemärkelser rar art vars fortsatta trivsel i Sandskogen är beroende av den framtida skötseln av området.

49. Gulhämpling, 2 par. En tämligen ny, och oregelbunden, art i skogen. Och ett typexempel där det är minst sagt osäkert om sjungande hane också sammanfaller med häckande par. De två hanar jag hade sjungande, revirhävdande, uppehöll sig i ett tämligen begränsat område i kvarteret Barkjärnet (19.5), en av tall dominerad biotop i norra villaområdet.

Redan 1944-45 häckade gulhämpling i Ystad (i Sandskogen?), enligt Skånes fåglar. Sedan tycks det ha dröjt till 1993 innan arten åter behagade häcka i Sandskogen, en nystart som blivit, blir bestående?

50. Nötväcka, 1 par. Denna art för en sannolikt osäker existens i skogen, som knappast erbjuder några större mängder varken av ek- , bokollon eller hasselnötter. Det par jag såg tidigt på våren kilade ut och in i möjligt bohål i en hålig al i Gamleåområdet.

H Johansson saknade den helt på 1960-talet.

51. Ladusvala, 1 par. Sandskogen har på ett mycket indirekt sätt skapat häckmöjlighet för arten. Som nu bosatt sig i det f d sågverket i skogens nordöstra del.

52. Kaja, 1 par. Sågverkets skorsten erbjöd bosättningsplats för arten.

53. Nötkråka, 1 par. Den mycket täta granplanteringen i skogens mellersta, norra del, där 5-kilomtersspåret har sin vändning i öster, tycktes ha lockat arten till bosättning. Observationen är något osäker enär jag inte kunde penetrera den mycket svårframkomliga planteringen.

Men arten har setts till och från under häckningstid i skogen och även i mer vildvuxna parkområden i Ystad varför bosättning inte är långsökt.

54. Kattuggla, 1 par? Arten är en Sandskogsfågel. Någon häckning lyckades jag dock inte notera denna säsong. Naturliga bohål, som i gammal ek eller spillkråkehål, är obefintliga eller få. När arten häckat har det skett i holk. Vid Atlasinventeringen 1975 fann Sven Larsson utflugna ungar. Fram till 1997 bodde ett par i holk, hos Henning Nilsson i nordöstra villaområdet. Därefter har ekorrar flyttat in – och drivit bort ugglorna?

Huruvida storholkar skulle hjälpa upp antalet kattugglor återstår att prova.

55. Hornuggla, 1 par? Arten är en tämligen säker Sandskogsfågel, även om ingen häckning noterades 1999. Men hoande hördes vid den ”klassiska” lokalen i Soldattorpets närhet. Där en ensam fågel också iakttogs vid en exkursion med Naturskyddsföreningen 26.5. Några problem med bosättningen torde ugglan inte ha enär den håller till godo med gamla kråkreden.

56. Tornfalk, 1 par. En säker art, med fåtalig numerär. Vid Atlasarbetet 1975 fann S Larsson bo med ungar. Falken har tidvis häckat i kråkrede i hög tall vid nuvarande Naturskolan. Årets häckning skedde i högstammig tallskog öster Soldattorpet, men spolierades sedan rede och ungar fallit till marken(Th Nilsson, muntl). H Johansson nämner inget om arten.

57. Lärkfalk, 1 par. Även denna senhäckande falk är en stabil art i skogen. Ett par häckar sedan ett antal år i högstammig tallskog med täckande krontak nordost Soldattorpet. Paret fick i år ut flygga ungar (Th Nilsson, muntl).

Startåret för häckningarna är oklart. Skånes fåglar, som uppger antalet par till 80 i landskapet, noterar ingen förekomst i Sandskogen. S Larsson ser arten under häckningstid vid Atlasarbetet 1975 men finner inget bo. H Johansson noterar den som tillfällig över Gamleåområdet sommaren 1965.

58. Brun kärrhök, 1 par? Denna expansiva art som häckar i Öja/Herrestad mosse med 3-5 par visade intresse för Gamleån. Både hane och hona, med vissling paret emellan, sågs över vassen. Någon säker häckning kan jag dock inte redovisa. H Johansson har ingen notering på platsen.

59. Törnskata, 1 par. Denna savannart har funnit lämplig biotop för häckning på gamla soptippen och buskmarkerna söder därom.

H Johansson nämner den som regelbunden i Gamleåområdet 1965. Utgår från att det gäller den öppna buskmarken öster Gamleån.

60. Gråhake, 1 par. Arten som är Ystads kommunfågel började häcka i Skridskodammen i skogens nordvästra del 1998. Detta år kom 3 ungar på vingarna(Th Nilsson).

Redet har varje år varit placerat i dammens sydvästra hörn, där den enda vassruggen finns. Den biotopen försvinner om kommunen genomför den godkända detaljplanen för f d regementsområdet. Häckplatsen blir då inkörsväg.

Huruvida arten trots angreppet återvänder och fortsätter sin häckning, på annan plats, återstår att se. Jag blir emellertid inte överraskad om den partiella utfyllnaden sätter stopp, i varje fall för en tid, för kommunfågelns trivsel i Ystad.

61. Knölsvan, 1 par. Arten har framgångsrikt häckat i Skridskodammen, i varje fall sedan 1997. Redet läggs i sydvästvassen (den enda som undgått bortrensning). Se i övrigt ovan. I år kläcktes 7 ägg. Alla ungarna levde första månaden. Av dem har 5 överlevt fram till skrivande stund, slutet av oktober.

Dammen är en god reproduktionslokal för arten. Framtiden oviss – gråhaken

62. Mindre strandpipare, 1 par. En revirhävdande hane spelade på de av militära fordon övergivna parkeringsplatserna, väster och nordväst Skridskodammen. Den västra är ämnad bli idrottsplats. Arten har häckat, säkerligen årligen sedan ett antal år på de öppna övnings- och utfyllnadsytorna norr och nordväst Sandskogen.

I år häckade ett par på utfyllnaden vid Världens ände, (Th Nilsson muntl.)

63. Gråsiska, 1 par. Den kontinentala rasen av gråsiska har expanderat från nordvästra Skåne ned till Hagestad, där den varit en inte ovanlig sommarfågel de senaste 5-6 åren. Men Sandskogen har varit en vit fläck. Denna parbildning/häckning tycks ha ägt rum i västra delen av skogen. Där matade en hona ungar den 13.juni. Det är, mig veterligen, första iakttagelse av häckning i området.

64. Stenskvätta, 1 par. Denna skogskyende art häckade vid de militära förråden norr Skridskodammen.

65. Spillkråka ? Denna tallglada spett är en sandskogsart. Någon häckning noterades inte detta år. Bohålshackning vid Skogsgrinden förekom emellertid, (Tn Nilsson muntl.). Under hösten har arten visat sig med åtskilliga exemplar, huruvida det är hemmafåglar eller strykare från andra trakter är dock ovisst.

Bedömningen är att minst 1 par häckar.

Varken Skånes fåglar eller H Johansson har någon notering

67. Större hackspett ? Noterar ingen häckning detta år men arten har häckat och är sannolikt årsvist förekommande. Skånes fåglar noterar den som häckande på platsen.

68. Gröngöling ? Enstaka observationer, som 24.10, (Ulla Olsson, muntl). Mig veterligen har arten inte häckat.

69. Fasan. Arten har ett bestånd i buskmark utmed Öja kanal och på gamla soptippen.

70. Skata ? Gör dagliga furageringshärjningar i Sandskogen. Något rede inom inventeringsområdet fann jag inte. Sannolikt är det skator som häckar i sälgbuskar på mossmarken, eller ännu längre bort, som söker sig till brynen i skogen.

71. Mindre korsnäbb ? Ingen förekomst under året. Fågeln dock tidvis (goda kottår) häckande med flera par (Th Nilsson). Skånes fåglar har ingen notering.

Bilaga 1.

Jämförande sångintensitet/revirhävdande vid två skilda perioder på dygnet i del av Klondykeskogen.

1. Revirhävdande 4.6 1999 kl 14-21. Sol, vind 5-6 sek. Näktergal 3.Svarthätta 5. Bofink 3. Lövsångare 1. Gulsångare 5. Trädgårdssångare 3. Törnsångare 4.Koltrast 4. Ringduva 1.Kärrsångare 1.

2. Revirhävdande 8.6 1999 kl 0500-07,30. Sol, vindstilla. Näktergal 3. Svarthätta 1. Bofink 2. Lövsångare 1. Gulsångare 1. Kärrsångare 2. Törnsångare 1. Taltrast 1. Koltrast 1. Talgoxe 1. Ringduva 1. Svartvit flugsn 1. Gärdsmyg 3.

Källförteckning:

Skånes fåglar: Lund 1996.

Henrik Johansson: ”Fågelfaunan i Gamleåområdet i Ystads Sandskog år 1965”.

Särtryck ur Fauna och Flora 1965.

Henrik Johansson: ”Fågelbeståndet i Ystads sandskog och Örups almskog” Vår fågelvärld 30 1971.

Svensk Fågelatlas Öja 1 D 9 f 1976, inventerare Sven Larsson.

Anser 3 1999

Fåglar i Skåne 1998.

Sveriges fåglar, Stockholm 1990.

Kurt Ivarsson: ”Faunan på Öja mosse och i Ystads Sandskog” Ystadiana 1989

Sören Svensson: ”Övervakning av jordbrukslandskapets fåglar i Skåne”.

Thorsten Nilsson 0411/728 68. Muntliga uppgifter, redovisade i texten.

Kurt Ivarsson: Egna anteckningar och inventeringskartor.

Ystad 26.10 1999