Anna Sofie Persson, forskare
Centrum för miljö- och klimatforskning, Lunds universitet

Parker och grönområden med mer eller mindre naturliga miljöer utgör viktiga, och ibland unika, livsmiljöer för många arter. Dessutom bidrar de med möjligheter att få uppleva natur och biologisk mångfald på nära håll. Stora sammanhängande grönområden erbjuder mer av både artmångfald och ekosystemtjänster än mindre plättar av grönt. När städer och tätorter växer, både genom att expandera och genom förtätning, är det därför akut att bevara och utveckla en större sammanhängande grönstruktur, både för att säkra framtida biologisk mångfald och invånarnas möjlighet att uppleva natur inpå knuten.

Mångfalden får plats i staden
De senaste åren har allt fler forskningsstudier visat att grönområden och naturmiljöer i och omkring städer kan vara hem för många arter, även ovanliga och hotade sådana. I Australien finnar man till exempel omkring 30 procent av kontinentens rödlistade arter i de mest urbaniserade regionerna (Ives m.fl. 2016). Detta kan låta motsägelsefullt; urbaniseringen är ju, tillsammans med intsensifieringen av jordbruket, en av de starkaste drivkrafterna bakom förlusten av biologisk mångfald (Foley m.fl. 2005). Trots detta kan städers trädgårdar, koloniområden, parker och kvarlämnad natur utgöra betydlig bättre livsmiljöer än omgivande jord- och skogsbrukslandskap, där naturmiljöer i stort sett helt förvunnit det senaste århundradet. I städer förekommer också helt nya miljöer, till exempel så kallade ruderatmarker på gamla industritomter och bangårdar. På sådana platser gynnas särskilt växter och insekter som annars lever på torra, näringsfattiga och solbelysta marker. Sådana är annars ovanliga i dagens landskap. Vad som är viktigt att komma ihåg är att städer i stor utsträckning gynnar andra arter än de som finns i det omgivande landskapet utanför städerna. Därför behövs åtgärder för bevarande av biologisk mångfald både i städer, inom jord- och skogsbruk, och såklart i kvaravarande naturmiljöer.

I Malmö har vi kunnat visa att trädgårdar och gröna bostadsgårdar är viktiga för mångfalden av vildbin, men att detta framförallt gäller villområdenas trädgårdar (Persson m.fl. 2020). Gröna gårdar till flerfamiljshus är tyvärr betydligt fattigare på arter. Det beror sannolikt på att sådana gårdar ofta enbart består av gräsmatta och prydnadsbuskar, som inte uppskattas av arter med särskilda krav på sin livsmiljö. Och dessutom utgör höga hus barriärer för vildbins förflyttning, vilket gör det svårare för dem att nå gröna miljöer i tätbebyggda städer.

Blommande gräsmark vid Stenkällan, Malmö.

Urbana ekosystem hotas av expansion och förtätning
Arter som lever i städer hotas idag av urbanisering på två fronter, nämligen expansion och förtätning (Lin & Fuller 2013). När städer expanderar genom att ta ny mark i anspråk i utkanterna omvandlas relativt orörd mark till bebyggelse, infrastruktur och anlagda parker. I vissa fall, särskilt i Sverige, kan omlandet kring städer vara rikare på biologisk mångfald än jord- och skogsbrukslandskap, eftersom markområden reserverades för exploatering i mitten av 1900-talet men sedan fått stå relativt orörda då den snabba utbyggnaden av mindre städer avstannade (Hedblom & Söderström 2008). I större städer sker urbanisering idag i stor utsträckning genom förtätning, då till exempel gamla industritomter (med ruderatmarker) och öppna ytor på större tomter bebyggs, ofta med flervåningshus. Ofta får även grönområden och koloniområden delvis stryka på foten för att ge plats åt ny bebyggelse, särskilt i kollektivtrafiknära lägen. Både expansion och förtätning leder till direkt förlust av livsmiljöer för många arter och till försämrad kvalitet på det gröna som blir kvar, både eftersom det omvandlas till parker och trädgårdar med intensiv skötsel och prydnadsväxter, och eftersom artificiellt ljus och andra föroreningar ökar. Dessutom leder förtätning till att kvarvarande parker utnyttjas och slits hårdare av fler besökare (Haaland & van den Bosch 2015) och ibland beläggs delar av parker till slut med grus eller konstgräs för att tåla slitaget.

Stadsplanering, gestaltning och skötsel spelar roll
Både storleken och fördelning av städers grönområden och deras innehåll (jordmån och växtlighet) påverkar vilken biologisk mångfald de kan hysa, och därmed också vilka naturupplevelser och andra ekosystemtjänster de kan erbjuda stadens invånare och besökare. Forskning visar att när det gäller fåglar så kan större sammanhängande natur- och grönområden i städer bli hem för ovanliga arter, trots att de annars är känsliga för störningar från människor. Om man istället bara behåller små fickor av grönt, till exempel små parker eller villaträdgårdar, så gynnas istället redan vanliga arter och sådana arter som vi kan uppleva som problem (Sushinsky m.fl. 2015).

För både fåglar och insekter är det viktigt att de gröna miljöerna är ”naturliga” och till exempel erbjuder gott om inhemska växter som de kan leva av (Aguilera m.fl. 2018, Narango m.fl. 2018). Fjärilars larver är ofta kräsna när det gäller vilka växtarter de kan äta och tolererar sällan exotiska växtarter; och gräsmattor är riktiga öknar för fjärilar! Detta kan sin tur leda till att det finns mindre mat, alltså färre insekter, för småfåglarna under den viktiga häckningsperioden (Narango m.fl. 2018). För att förbättra de gröna miljöerna krävs alltså en ny sorts gestaltning (design) och skötsel av parker och trädgårdar, jämfört med den gängse modellen av kortklippta gräsmattor och exotiska träd och prydnadsbuskar. I dagens Sverige består i snitt nästan 25% av våra städer av gräsmattor (Ignatieva & Hedblom 2018). Dessa kostar stora pengar att sköta varje år, utan ge tillbaka varje sig biologisk mångfald eller några större upplevelser. Att ställa om delar av vårt bestånd av gräsmatta till ängar, fruktlundar eller skogsdungar skulle vara ett sätt att ganska enkelt, och med sänkta skötselbehov på sikt, erbjuda både livsmiljö för fler arter och mer upplevelser för stadens invånare, stora som små.

Sexfläckig bastardsvärmare på väddklint vid Limhamns kalkbrott, Malmö.

Stadens natur ger många olika nyttor
Förutom att ge plats för biologisk mångfald bidrar stadens grönområden med många andra nyttor till invånare och besökare. Dessa kallas ibland för ekosystemtjänster. Det mest uppenbara är nog att skapa utrymme för upplevelser och rekreation för stadsbor. Det finns idag överväldigande bevis för att vistelse i naturen har läkande egenskaper (WHO 2016), och att alla våra sinnen är inkopplade i vår upplevelse av natur. Som exempel kan nämnas att lukten av skog i kombination med att höra fågelsång sänker stressnivån mer än synintrycken när vi är i naturen (Hedblom m.fl. 2019). Därför behövs större och mer naturliga grönområden, som till exempel ger plats för fler häckande sångfåglar, vara tillgängliga för fler människor. En annan viktig uppgift är att ge barn möjlighet att uppleva och lära sig om naturen. Det är inte alla som har tid, råd eller kunskap för att göra utflykter till naturområden utanför staden. Därför spelar den stadsnära naturen en viktig roll för många. I dag lever ungefär 85% av Sverige befolkning i städer och tätorter, och med en hög grad av urbanisering riskerar vi som befolkning att förlora vår omedelbara anknytning och förståelse för naturen (Soga & Gaston 2018). Anknytning till naturen kan i sin tur vara mycket viktig för framtida engagemang i frågor om biologisk mångfald och klimat, både i och utanför våra städer.

Andra nyttor som grönområden bidrar med rör till exempel reglering av lokal temperatur och luftkvalité, infiltrering och fördröjning av dagvatten, möjlighet att ta ut biomassa för energiproduktion, samt mat från koloniträdgårdar och fruktträd i offentliga miljöer (Gomez-Baggethun & Barton 2013). En global studie har visat att, när man tar med dessa nyttor i beräkningen, lönar det sig alltid ekonomiskt att investera i att rusta upp kvalitén på städers gröna miljöer (Elmqvist m.fl. 2015). Att bortse från att bygga en stark grönstruktur och att bevara och skydda stadsnära naturmiljöer blir alltså kostsamt i längden, och tyvärr näst intill omöjligt att göra ogjort. Därför har kommunernas planerare och parkförvaltningar ett stort ansvar och en stor utmaning i att forma städer som både ger plats för många människor och samtidigt bidrar till livskraftiga ekosystem.

Slåttergräsfjäril på gulvial i en park i Malmö.

Källor

Aguilera, G., J. Ekroos, A. S. Persson, L. B. Pettersson, and E. Öckinger. 2018. Intensive management reduces butterfly diversity over time in urban green spaces. Urban Ecosystems.
Aronson, M. F. J., C. A. Lepczyk, K. L. Evans, M. A. Goddard, S. B. Lerman, J. S. MacIvor, C. H. Nilon, and T. Vargo. 2017. Biodiversity in the city: key challenges for urban green space management. Frontiers in Ecology and the Environment 15:189-196.
Elmqvist, T., H. Setälä, S. N. Handel, S. van der Ploeg, J. Aronson, J. N. Blignaut, E. Gómez-Baggethun, D. J. Nowak, J. Kronenberg, and R. de Groot. 2015. Benefits of restoring ecosystem services in urban areas. Current Opinion in Environmental Sustainability 14:101-108.
Foley, J. A., R. Defries, G. P. Asner, C. Barford, G. Bonan, S. R. Carpenter, F. S. Chapin, M. T. Coe, G. C. Daily, H. K. Gibbs, J. H. Helkowski, T. Holloway, E. A. Howard, C. J. Kucharik, C. Monfreda, J. A. Patz, I. C. Prentice, N. Ramankutty, and P. K. Snyder. 2005. Global consequences of land use. Science 309:570-574.
Gómez-Baggethun, E., and D. N. Barton. 2013. Classifying and valuing ecosystem services for urban planning. Ecological Economics 86:235-245.
Haaland, C., and C. K. van den Bosch. 2015. Challenges and strategies for urban green-space planning in cities undergoing densification: A review. Urban Forestry & Urban Greening 14:760-771.
Hedblom, M., B. Gunnarsson, B. Iravani, I. Knez, M. Schaefer, P. Thorsson and J. N. Lundström (2019). Reduction of physiological stress by urban green space in a multisensory virtual experiment. Scientific Reports 9(1): 10113.
Hedblom, M. and Söderström, B. 2008. Woodlands across Swedish urban gradients: Status, structure and management implications. Landscape and Urban Planning 84:62-73.
Ignatieva, M., and M. Hedblom. 2018. An alternative urban green carpet. Science 362:148-149.
Ives, C. D., P. E. Lentini, C. G. Threlfall, K. Ikin, D. F. Shanahan, G. E. Garrard, S. A. Bekessy, R. A. Fuller, L. Mumaw, L. Rayner, R. Rowe, L. E. Valentine, and D. Kendal. 2016. Cities are hotspots for threatened species. Global Ecology and Biogeography 25:117-126.
Lin, B. B., and R. A. Fuller. 2013. FORUM: Sharing or sparing? How should we grow the world’s cities? Journal of Applied Ecology 50:1161-1168.
Narango, D. L., D. W. Tallamy, and P. P. Marra. 2018. Nonnative plants reduce population growth of an insectivorous bird. Proceedings of the National Academy of Sciences 115:11549.
Persson, A.S., Ekroos, J., Olsson, P., Smith, H.G. 2020. Wild bees and hoverflies respond differently to urbanisation, human population density and urban form. Landscape and Urban Planning 204: 103901.
Soga, M., and K. J. Gaston. 2018. Shifting baseline syndrome: causes, consequences, and implications. Frontiers in Ecology and the Environment 16:222-230.
Sushinsky, J. R., J. R. Rhodes, H. P. Possingham, T. K. Gill, and R. A. Fuller. 2013. How should we grow cities to minimize their biodiversity impacts? Global Change Biology 19:401-410.
WHO (World Health Organsation). 2016. Urban green spaces and health. WHO Regional Office for Europe, Copenhagen.