Av David Altengård

Denna folkkära nationalfågel. Denna diskreta granne. I gränslandet mellan ljus och mörker sitter den där och stirrar. Som ett pulserande hjärta studsar den fram över gräsmattor och vissna löv. Lyssnande, letande efter ätbart. Inte hänsynslös och kraxande som de större. Inte lika ivrig och stressad som de minsta. Som stannfågel yttrar den sig dyster och melankolisk under vintern för att pulsera fram ettrigare i takt med att dygnet blir ljusare. Vem har inte sett siluetten på ett hustak och mått bra bara vid tanken på dess behagliga läte. V:et i näbben när junikvällen dröjer sig kvar. Härskaren som ljuder ut sin årstidshyllning.

Pigg och alert är den uppe tidigt efter ett sommarnattsregn. Längs en grusväg syns skvättande vingspetsar i höjd med mina fötter. Ett ogenerat sista bad innan vaksamhetens sinne vänder blicken upp. Helt still och sen iväg med ett alarmerade väsen till sina artfränder. Ensamma i flock socialisera de likt små barn som är nya för varann. Som pendlande bussresenärer kliver på sin buss äntrar de ny mark sökande efter mask. Ibland sprättande och stökande. Ibland med målmedveten näbbprecision.

Då och då har jag stört en solbadande koltrast. Skrämd likt en fåfäng som hoppats få vara själv. Blixtstilla med vingarna utbredda. Huvudet på sned med skarp blick uppåt. Här gäller det att visa samma vördnad som för solande grannar i allmänhet. För visst är det så vi byggt vår relation till denna fågel. Anspråkslös och försiktig lever den nära oss. Oftast bara en husvägg mellan. Vi väcker den med ytterdörrens gnissel en grå eftermiddag i november. Den väcker oss med skönsång en tidig morgon i maj. Den är nära oss, vi är nära den. Glöm inte att lägga ut frön och äpplen vintertid för nationalfågelsång kommande junikvällar.