Av Paul Axelsson

En del fågelarter har kunnat anpassa sig till de villkor människan erbjuder i form av häckningsmiljöer, skydd och födotillgång. Det är naturligtvis en tillgång, att kunna ställa om sitt liv mer eller mindre. Som exempel kan anföras gråsparv och ladusvala. Andra arter, säkerligen de flesta, är helt beroende av att inga eller få förändringar sker. Här presenteras några exempel på fåglar som gärna har flyttat över till människans domäner.

Tornseglare
I sin ursprungliga miljö är det i klippbranter och i trädhål den finner sin boplats. Så är det ännu på vissa håll i norra Sverige och möjligen fortfarande på Gotland. I Ystad, precis som i andra samhällen, finns bohålen under takpannor. Husväggar har fått ersätta branterna i bergen. Takpannorna ser numera inte riktigt ut som förr. Breda och storkupiga takpannor har ersatts med konstruktioner, som ger mindre utrymme för tornseglarna att tillreda sitt enkla bo. Det finns förstås människor som generöst tillhandahåller speciella holkar, som ersättning för ett minskande häckningsutrymme.

Än går det i alla fall att under några sommarmånader kunna se, och inte minst höra, skriande tornseglare dra fram i luftutrymmet ovanför Ystads korsvirkeskvarter.

Turkduva
En art som verkligen tagit människans hjälp för sin spridning är turkduvan. Med början på medeltiden, när det osmanska riket avancerade mot Västeuropa, fick turkduvan skydd genom att den islamska läran värnade om artens fortbestånd. Skyddstanken blev väl inte densamma när turkarna stoppades i Wien 1683. Ursprungligen från Indien, fortsatte likväl turkduvans expansion mot nordväst, och till Sverige kom den i mitten av 1900-talet. Den första fågeln sågs i Halland 1949 och den första häckningen ägde rum i Harlösa i Skåne 1951. I mitten av 1970-talet gjordes en inventering i Ystad och då uppskattades beståndet till 94 par för att några årtionden senare ha sjunkit till ca 27 par. I dagens läge är det osäkert hur många som finns kvar men någon ökning är det troligen inte frågan om från denna nivå.

Vintertid kunde flockar ses bl.a. vid klostret, vid östra delen av Östra kyrkogården och vid de höga silonai hamnen. Som mest sågs vid ett tillfälle 242 turkduvor där 1985.

Precis som över hela det svenska utbredningsområdet har den numera minskat i antal, möjligen delvis beroende på att spannmålshanteringen i siloanläggningar nu sker i slutna system. Det blir ingen spillsäd över till turkduvorna. Numera kan den också ses i mindre byar och samhällen där det inte är helt osannolikt att matning vid fågelbord har en viss betydelse.

På latin heter turkduvan Streptopelia decaocto. Artnamnet decaocto betyder arton och kan härledas till den grekiska mytologin där det berättas att en flicka i tjänst hos en snål husfru endast erhöll arton para om året i lön. När hon i sin nöd klagade hos gudarna skapade Zeus en duva som kunde meddela omvärlden den fattiga flickans belägenhet. Som hämnd fick hon alltså igenom sin klagan var gång duvan ropade sitt läte med innebörden: höj min lön!

Huvudsakligen stryk- och stannfågel

Svart rödstjärt
Inte alls lika allmän som den vanliga rödstjärten är den nära släktingen svart rödstjärt. Det är en fågel, som också har förmåga att byta ut de bergiga naturliga häckningsplatserna mot mänskliga byggnationer med tillhörande miljöer. Man kan hitta den i hamnområden och i förfallna fabrikslandskap men också vid stenbrott och vid större gårdskomplex. Sången är en rasslande strof, som kan höras på olika ställen i den gamla stadskärnan (t.ex. runt Stortorget) men också i hamnområdet och vid olika industribyggnader i Ystads utkanter. Den sitter ofta högt uppe på en tornspira eller på en takås när sången framförs. Flyttfågel men vinterfynd förekommer.

Pilgrimsfalk
En annan art som gärna utnyttjar ”bergen” runt hamnen är pilgrimsfalken. Förvisso är den inte beroende av att söka föda i stadsmiljö för den kan onekligen förflytta sig lätt till fågelrika närliggande områden. Men tamduvor försmår den säkert inte. Arten har i Sverige hittats i flera hamnar eller där det finns höga byggnationer. För några år sedan uppmärksammades ett par pilgrims-falk, som häckade på toppen av vattentornet i Kristianstad. Det är absolut ingen vanlig syn så den intresserade får nog leta noggrant vid mer än ett tillfälle för att få sitt lystmäte stillat. Flyttfågel men övervintring sker.

Ringduva och koltrast
Två arter som numera delvis räknas som ”stadsbor” är ringduva och koltrast. De har inte alls lämnat sina hemmiljöer i skogen, men åtminstone delvis har de flyttat in till städer och samhällen, där de utnyttjar bra häckningsmiljöer i kombination med bra tillgång till näring och skydd. För ringduvans del tros inflyttningen till samhällenas trädgårdar och parker ha skett runt 1950. Ringduvan är flyttfågel men den stannar ofta länge och återkommer tidigt och ibland sker också övervintring.

Avslutning
Inte ens i sin medeltida kärna är ju Ystad en veritabel stenöken, och man behöver för övrigt inte heller bege sig så värst långt bort från Stortorget för att möta en helt grön natur. Hamnen inspirerar vintertid med ofta stora flockar av änder, havet öppnar sig för fågelstudier såväl väster om hamnen ut mot Lilleskog, som österut mot Världens ände och Sandskogen. Strax norr om Sandskogen finns Öja mosse och norrut finns ett rikt fågelliv runt Hedeskoga och Källesjö och i Bergsjöholmsskogen.