Prof em Margareta Ihse, Naturgeografiska institutionen, Stockholms Universitet
Illustrationer Maj Persson

Landskapet kring Ystad idag

När den första människan bosatte sig i Ystadstrakten för ca 6000 år sen påbörjade hon en landskapsomvandling, som nu har lett till ett radikalt förändrat landskap. Då var det ett naturlandskap med lövskogar, med många kärr och våtmarker; idag är det ett öppet storskaligt jordbrukslandskap. När man åker ut från Ystad möter man en vacker landskapsbild; vid kusten ett slättlandskap, med vida utsikter och långa horisontlinjer; längre in i landet ett mjukt böljande backlandskap, med omväxlande kullar och sänkor. Sädesodling dominerar de stora åkrarna. Gårdarna ligger utspridda i åkerlandskapet, ofta med en liten träddunge kring husen, som skydd mot vinden. Träd är annars sparsamt förekommande. Det finns små lövskogsdungar och vackra alléer. Det är ett betraktelselandskap som vi oftast bara upplever från vägen, genom bilfönstret, för det finns inte många allmänrättsliga områden i detta storskaliga åkerlandskap, där man kan komma ut i landskapet. Stadsmänniskan, som kanske sällan lämnar staden, förstår knappast vilka goda naturgivna förutsättningar för bosättning som här fanns en gång i tiden och hur människan sen dess succesivt påverkat landskapet, och att landskap inte bara är på ett visst sätt, utan blir det vi skapar med vår markanvändning, från de naturliga förutsättningarna. Och att vi kan skapa det väldigt olika. Idag är detta landskap, ur människans synpunkt, ett rikt landskap, med hög produktion på stora åkrar. För mig är det ett fattigt landskap, för det är fattigt på växter och djur. Vi har inte idag sett oss ha råd att lämna utrymme för de växter och djur som en gång fanns i hela området, och som gav förutsättningarna för den tidiga bosättningen, utan de är idag undanträngda i små refuger.

Ett landskap är inte bara en vacker landskapsbild. Det innehåller vårt naturarv, våra ekosystem och vårt kulturarv, vår historia. Landskapet ger oss rötter, tillhörighet och identitet. Om vi har titthål bakåt i tiden i landskapet, med spår från olika tider, kan vi förstå hur människan från förhistorisk tid utnyttjat de naturgivna förutsättningarna på olika sätt. Vi har haft många sådana titthål i Ystadslandskapet. Men under den senaste tiden, mycket mindre än de senaste 100 år, en kort tid av människans historia här, har vi raderat bort våra minnen, och därmed vårt natur- och kulturarv, okunnigt och kortsiktigt.

Hur vi vet hur landskapet sett ut tidigare?

Vårt minne är ganska otillförlitligt och vi minns inte särskilt långt tillbaks i tiden. Vi måste därför använda många olika metoder från olika vetenskapsområden för att få en bild av hur landskapet sett ut tidigare. Det behövs också ett tvärvetenskapligt angreppssätt.

I Ystadsprojektet (se nedan) deltog cirka tjugo forskare, från olika ämnesområden; kvartärgeologer, paleoekologer, växtekologer, arkeologer, historiker, kulturgeografer och naturgeografer. Man undersökte ett ca 25 x 25 km stort område kring Ystad, de gamla häraderna Ljunits och Herrestad, från kusten och inåt landet till det yttre och inre backlandskapet. Med olika metoder har man kunnat följa processer och skeende vid olika tidpunkter. För att få en helhetlig bild av landskapets förändring måste man förstå sambandet mellan naturgivna förutsättningar av berggrund och jordart, hydrologi, klimat, topografi och vegetation och på dem lägga samhällsutveckling, som markanvändning, produktionssätt, befolkningstryck, teknik och ekonomi; de faktorer som omvandlat naturlandskapet till ett kulturlandskap.

Ystadsprojektet var det första stora tvärvetenskapliga kulturlandskapsprojektet i Sverige (B.E. Berglund, (red.) 1990 The cultural landscape during 6000 years in southern Sweden. Ecological Bulletins 41). Här gjorde man rekonstruktioner av landskapet vid tio olika tidpunkter, genom att kombinera ett stort antal källor; pollenanalyser, paleoekologi, arkeologi, jordartkartor, topografi och hydrologi, skriven dokumentation och gamla kartor från 1600-talet, 1700- och 1800-talets skifteskartor, häradskartor, topografiska kartor, flygbilder, olika fältarbeten med inventeringar och bl.a utgrävningar.

Hur har landskapet sett ut? – en kort beskrivning av den långa historien

Landskapet är dynamiskt. Det förändras ständigt både av naturliga processer och av människan. Förändringarna kan vara långsamma, vilket i den geologiska tidsskalan innebär hundratusentals eller miljontals år; som nedisning och istider, eller snabba, som översvämningar, stormar eller skogsbränder. Människans förändringar har framför allt påverkat skogen, som vi har huggit ner för att bedriva jordbruk. När vi bara hade vår egen eller våra husdjurs arbetskraft och enkla redskap så gick förändringen långsamt. Men när vi har tillgång till fossil energi och allt större och effektivare maskiner, går förändringen oerhört snabbt.
Jag skall här ge en kort beskrivning av den långa historien, från de första bosättarna från 6000 år sen till dagens landskap, genom att beskriva landskapet med utgångs-punkt från de kartor och forsknings-resultat som finns redovisade i Ystadsprojektet.

Forntidslandskapet

Det omfattar jägarstenåldern, bondestenåldern, bronsåldern, romersk järnålder och vikingatid.

Människor har varit bofasta i Ystadstrakten sen mer än 6000 år. Den första bosättningen fann man på ett område nära kusten. Då var klimat milt, med ca 2 grader högre årsmedeltemperatur och kustlinjen gick ca 4 meter högre än idag. I kartan från 3.500 f.Kr. möter vi naturlandskapet, ett skogslandskap av lövskogar. Här finns urskogar med ädellövträd av ek, alm, ask, lönn och hassel på bördiga marker, med tall och björk på de näringsfattigare och torrare kullarna och med alfuktskog i alla sänkor och fuktiga låglänta områden. Människan påverkar under flera tusen år inte på något särskilt märkbart sätt naturlandskapet, och förändringen är liten och långsam. Under bronsåldern (ca 500 f.Kr) har skogen blivit mycket glesare genom påverkan från betande boskap och alskogarna har omvandlats till fuktiga ängar genom slåtter. Under romersk järnålder (200 e.Kr.) ser man början av en landskapsutveckling, som skall komma att pågå i samma riktning under mer än tusen år, med en ny organisation i landskapet. Närmast kring gården finns inägomarker, med små åkrar och stora ängsmarker, avskilt från utmarken med gärdsgårdar. Landskapet börjar nu alltmer präglas av boskapsskötsel med bete och slåtter och vi får ett mosaikartat landskap, med glesa halvöppna skogar, hagmarker och öppna eller halvöppna slåtterängar. Under vikingatiden (1000 e.Kr) växer bylandskapet fram. Byarna var ofta små, med några få gårdar, samlade på en bytomt. I stort sett hela landskapet är omvandlat till ett mosaikartat, halvöppet eller öppet betes- och slåtterlandskap, i en fast organisation, med inägor och utmark. Detta bylandskap kommer att i stort sett bibehållas ända fram till mitten av 1800-talet. Det ger förutsättningar för en rik biologisk diversitet, med en mångfald av olika habitat, och en kontinuitet i skötselmetoder.

Medeltidslandskapet

Kartan och beskrivningen är från början av 1300-talet. Under medel-tiden fortsätter ängs- och hagmarker att expandera över landskapet, men med perioder av regression, med svalare klimat, när skogen åter expanderar. Förutom jordbrukets påverkan kommer andra landskaps-element. Ystad växer fram som stad och blir en handelsknutpunkt. Kristendomen påverkar landskapet; socknarna är etablerade, och det finns en kyrka i varje socken. De är små socknar, och från senare skrifter beskrivs att man från utsiktspunkter i backlandskapet kan se 7 kyrkor på en enda gång. Naturskogen är helt borta, och har ersatts av betesmarker. Byar har blivit fler och är större, och det finns några stora gods, slott och herresäten.

Skifteslandskapet

Skiften, enskiftet, storskiftet och laga skiftet ändrar radikalt det gamla bylandskapet på 1700-talet och 1800-talet. Genom skiftet sprängs byarna, och vi får den spridda gårdsbebyggelsen, som vi har än idag. Därmed försvann också de stora slåtterängarna, som plöjdes upp till åker, bit för bit. Karakteristiskt för landskapet hela denna tid har varit den rikliga förekomsten av vatten i landskapet, som vattendrag, dammar, våtmarker och kärr.

Men i början av 1700-talet startar en utdikning och man rätar ut vattendragen. Under 1800-talet sänks flera sjöar och man påbörjar täckdikning, en markanvändning som idag lett till ett nästan helt torrlagt landskap. Våtmarkerna har ända fram tills nu varit en av de högst värderade och viktigaste markslagen, som gav hö och vinterfoder till djuren. Gräsmarkerna, ängsmarken. minskar, och plöjs upp till åker. Sädesodlingen dominerar alltmer. Nya tillskott är märgelgravarna, ofta flera på varje åkerfält, där man tog kalkhaltig lera, märgel, för gödning

1900-talslandskapet

Under tidigt 1900-tal börjar landskapet förenklas. Fortfarande finns såväl boskapsskötsel som växtodling på de flesta gårdar, men husdjuren minskar i betydelse. Staden växer. Skogsdungar finns i stort sett endast kring de stora godsen och slotten. Tallplanteringar sker på områden med sanddrift nära kusten. Idag har nästan allt vatten och alla våtmarker helt försvunnit ur landskapet och de är minst värderade. Under de senaste decennierna har de åter uppvärderats, eftersom de visar sig kan förhindra näringsläckage av kväve till havet.

Hur har landskapet ändrats de sista femtio åren? – den korta historien

Det är mycket som har försvunnit i landskapet bara de sista femtio, sextio åren. De naturgivna förutsättningarna spelar idag en allt mindre roll, och spåren av historien blir allt svagare. Det sena 1900-talet visar ett agro-industriellt, starkt förenklat landskap, som har intensifierats i centrala delar och marginaliserats i andra. Båda är lika förödande för den biologiska mångfalden. Åkrarna har blivit allt större, gårdarna färre och större. Gräsmarker, betesmarker och ängsmarker, och våtmarker har nästan helt försvunnit. De har plöjts till åkrar, växt igen med buskar eller planterats med barrträd. Sambandet mellan djurhållning och växtodling har brutits. Boskapsskötseln är i stort sett helt borta. Landskapet är så gott som tomt på den naturliga vegetation som under så lång tid funnits i och dominerat landskapet. Spåren av den historiska markanvändningen från slåtter och bete finns bara kvar i små områden och i småbiotoper, kring vägkanter, åkerrenar och dikeskanter.

Jordbrukslandskapet har specialiserats och regionaliserats, med djurhållning i vissa regioner och växtodling i andra. Det har mekaniserats och
rationaliserats och blivit allt storskaligare, med allt större åkrar, större traktorer och maskiner. Idag är jordbruket beroende av fossila bränslen, av konstgödning och av kemikalier som herbicider och insekticider- vilka ger läckage av kväve och fosfor till haven.

Vad får landskapets förändringar för konsekvenser på växter och djur?

De växter och djur som hade sina sammanhängande livsrum i skogsdungar och lövträd, våtmarker och kärr, på ängar och betade hagmarker, har idag kraftigt minskat eller helt försvunnit. De områden som finns kvar av dessa är små, fragmenterade och isolerade. Många arter finns på rödlistorna över hotade arter. Det gäller från de stora hjortdjuren till harar och små hasselmöss; många olika fåglar, från rovfåglar till storkar, från fältfåglar som fasaner och rapphöns, till lärkor och svalor; från olika fladdermöss och de insekter de levde av, grodor och kräldjur. Men också växterna har försvunnit. Ängsblommorna har försvunnit, också från vägkanterna. Man kan inte längre plocka en bukett av vilda blommor till midsommar. Lavar, som fanns på de gamla bredstammiga, hamlade träden i ängar, betesmarker och i alléer, har inte länge någonstans en sådan växtplats.

Vi har fått ett mycket enklare och tråkigare landskap – för mig ett fattigt landskap. Förändringarna har gått stegvis, men snabbt de sista decennierna, med en korvsnutts-politik, dvs. man tar bort en liten bit i taget, så liten att man inte tycker det gör något, men hela tiden går det åt samma håll. Till slut finns inget kvar, mer än korvsnutten, och den är ingenting att ha. Jag inventerade öppna vatten, våtmarker och kärr i ett område i flygbilder från 1930-talet till 1980-talet, och gjorde potentiella spridningskartor för grodor från dessa. Från början låg alla områden så nära varandra att grodorna kunde enkelt förflytta sig mellan dem. Sedan försvann allt fler habitat, och det blev för långt för grodorna att flytta sig till närliggande, de blev isolerade. Från de ursprungliga våtmarkerna fanns till slut endast en (1) kvar- och ingen möjlighet för grodor att långsiktig leva. Tar man bort 2 procent om året är allt borta på femtio år. Och förlusten av biotoper har ofta varit mycket större.

Avslutning – Från Ystad till världen

Det är inte bara i Ystadstrakten som dessa förändringar har skett, utan samma sak har skett i stort sett i hela världen. Minskningen av den biologiska mångfalden är ett lika stort globalt problem som klimatförändringarna. Det finns idag flera globala överenskommelser mellan stater för att stoppa artutrotningen och hindra minskningen av arter, för att bevara de livsuppehållande ekosystemtjänsterna; Riokonventionen och IBPES, en biologisk mångfaldspanel som arbetar på samma sätt som klimatpanelen. Vi har överallt minskat utrymmet för biologisk mångfald, genom vårt sätt att bedriva jordbruk och skogsbruk, och vi håller på att i stort sett förtränga alla andra arter. Visst måste människan betraktas som den mest invasiva arten?

Margareta Ihse är professor emerita i ekologisk geografi vid Stockholms Universitet. Hon har arbetat med flygbilder för vegetationskartering för planering och övervakning, och utvecklat metoder för att beskriva landskapet, dess struktur och dess förändring. Hennes arbeten har använts inom naturvården i jordbruks- och skogslandskapet, med utvärdering av biodiversitet inom olika ekosystem. Hon har varit aktiv inom den ideella naturvården, och är hedersmedlem i Naturskyddsföreningen.