Av David Altengård

Som en skugga i kulisserna, trädgårdens lilla smygare. Vore det inte för det orangeröda bröstet hade den varit svår att upptäcka. I svagt ljus nästan som en illusion, framträder från ingenstans och försvinner vid minsta blinkning. Rödhaken är självsäker men manifesterar inte sin styrka. Den stör ingen men blir sällan störd. Den är själv men inte ensam.

Kanske är det just det som jag gillar:
Att verka utan att synas.
Att finnas utan att märkas.
Att trivas i skydd utan att gömma sig.
Att röra sig utan att begränsa sig.
Att existera för sin egen skull.

Alltid ett steg eller hopp i taget:
Snabb förflyttning.
Blickstilla.
Näbben snabbt mot marken.
Blickstilla.
Förflyttning.

Rödhaken hittar mat där ingen letat. Den hinner ifatt sina insekter utan att stressa. Den rör sig i sin egen takt och lämnar sällan avtryck i andras fotspår.

Med ett bröst som flammar när ljuset är svagt. Med en röst som porlar när vattnet är fruset. Med blanka pepparkornsögon som vill väl. Med en blick som värmer men inte viker.