Av David Altengård

Om du någon gång hört en  kattuggla sent en decemberkväll vet du hur det känns. Lätet som är högljutt och dovt på samma gång. Som är skräckinjagande och euforiskt samtidigt. Det sägs att ett väderomslag är att vänta. Det sägs att döden väntar. Detta spöklika ljud är obehagligt tills du lärt dig bejaka det. Som en rastlöshet endast fullkomlig närvaro kan råda bot på. Kattugglans läte får oss att stanna upp. Den där sortens skrämsel som får oss att känna oss mer levande.

Om du någon gång sett en kattuggla är det annorlunda. Som en förruttnad stubbe med två avgrundsdjupa hål. Ögon som lyser av fokus och värker av trötthet. Med en blick som är knivskarp men ändå tom. Som att allt redan är uttänkt. Som att den kan se in i framtiden och redan vet allt som varit. Blicken påminner på sätt och vis om lätet. Den intensiva likgiltigheten.

Om du någon gång sett en kattuggla flyga har du haft tur. För den rör sig nästintill ljudlöst, främst nattetid. Med öron och ögon på helspänn lyfter den. Likt kraftfulla årtag bildar virvlar i vattnet pressar de starka vingarna undan luft. Med några enstaka effektiva vingslag tar den sig fram, glider genom luften, för att omärkbart sätta klorna i sin föda. Den är lika mäktig som läskig denna flygande vildkatt.