”Det vackraste människan och naturen skapat tillsammans” – Simon Lundin

Simons ängar i Bolshög. Foto: David Altengård

Ängen är en otroligt artrik naturtyp. Den är hemvist åt en speciell och artrik flora och en mångfald av fjärilar, vilda bin, andra insekter, fåglar, reptiler, groddjur och däggdjur.

Ängen var tidigare en av våra vanligaste naturtyper. Men idag får man söka med ljus och lykta om man vill hitta en äng i Skåne. I det idag industriella jordbrukslandskapet har den ogödslade ängsmarken och i viss mån också betesmarken blivit mycket sällsynt.

Den sammanlagda arealen ängsmark är idag mindre en 1 % av vad som fanns kring år 1900. Det har fått till följd att många av ängens arter idag är starkt hotade eller försvunna. Hade man för hundra år sedan sagt att det skulle bli svårt att hitta blomman kattfot i Skåne idag hade folk förmodligen tappat hakan. Men så ser det ut i dagens landskap där konstgödseln styr.

I det småskaliga äldre jordbrukslandskapet kunde ängen vara bondens juvel och vem som hade den skönaste ängen i byn det kände alla till. Slåttern och ängsbruket var otroligt viktigt och en central del av det småskaliga bondesamhället. Hela bygden gick till slåtter när det var dags framåt juli och slåttern pågick sedan tills man blev färdig, kanske i augusti eller till och med senare. Efteråt avslutade man ofta med ett slåttergille. Våra midsommartraditioner ligger nära ängsbruket i forna dagar. Att idag hitta sju blommor och samtidigt hoppa över sju gärdsgårdar är om inte en omöjlighet så åtminstone väldigt svårt i södra Skåne.

Ängsskötsel:
Traditionellt så började ängens år med fagning (”städning”) när vitsippan visade sin “nacke”, (slokande knopp) ungefär någon gång i mars eller början på april. Då krattar man bort förna, löv och gammalt gräs som kväver det som vill komma upp. Det är en bra årlig insats när man också kan ana nya ängsplantor som visar sina första blad. Här kan också elden vara ett viktigt verktyg. Det är en metod som kräver stor försiktighet och att gå en kurs i bränning innan är viktigt. Någon gång på tidig vår innan det blivit för ”grönt” är det lämpligt att bränna (mars). Alltid mot vinden (måttlig vind) med brandgator och vatten. Viktigt är också att inte bränna hela ytan varje år utan dela in i sektioner och bränna en del ett år och spara en annan bit till nästa. På så vi skonar man fjärilar, insekter och andra arter. När man bränner bort grässvålen blottar man också jorden så att växter kan gro. Samtidigt skapar man också miljöer som vissa vilda bin kan dra nytta av till sitt bobyggande.

På en ”välmående” slåtteryta (åt det magra hållet, inte för näringspåverkad) så är en sen slåtter att rekommendera. Gärna i augusti eller till och med i början på september. På så vi finns det mat åt insekter hela sommaren och även sent på säsongen när landskapets blomresurser är knappa. Man kan ha i minnet att gräset blir svårare att slå ju längre säsongen lider och därför kan det vara bra att slå någon yta lite tidigare.

Om man har en näringsrik äng (kanske ursprung gräsmatta) så är det bra att slå den 2-3 gånger under de första åren för att få bukt med de näringsrika högväxta gräsen. Har man blomning av någon art som man vill gynna så lämnar man den vid slåttern. På så vis klarar den sig och sprider sig lättare.

Att ha en lie med ett ordentligt orv (skaft) som är anpassat till sin längd och ett bra lieblad är viktigt. Idag kan man gå kurser och lära sig hantverket som bara för två generationer sedan var något som de flesta fortfarande kunde. Vill man skaffa sig en lie så finns det flera återförsäljare av lieorv och blad i både Sverige och övriga norden. Det finns också motorburna slåtterbalkar som ger ett fint resultat. Profesionella liemän och liekvinnor kan också anställas och åstadkomma fina resultat förvånansvärt snabbt. Har man en ”gräsmatteäng” i sin trädgård så går det utmärkt att sköta den med en gräsklippare med uppsamlare eller en trimmer med gräsklinga (knivar).

Det absolut viktigaste när det gäller äng är att det slagna materialet måste tas bort. Om man lämnar gräset kvar eller låter det ligga för länge så återför man näring till marken. Har man en blomrik yta så kan man låta det slagna höet torka någon dag så det fröar av sig innan man samlar in höet. Förr släppte man ut djuren på efterbete ett tag efter ängen var slagen. På mindre ytor kan man härma detta med hjälp av en gräsklippare med uppsamlare. Då är det en fördel om knivarna är lite vassare än vanligt.

Variation av slåttertid kan vara bra med något års mellanrum. Insådd av ängsskallra eller höskallra som parasiterar på gräs är också ett bra grepp om man vill etablera äng lite snabbare. Vill man så in ängsfrön eller pluggplantor så är det bra om man kan utgå ifrån ett lokalt frömaterial. Kanske finns det någon lokal i närheten (dikesren, ängs-, betesmark) där frön kan samlas in. Plantor sätts i september – oktober för bäst resultat. Sår man ut frön kan det vara bra att mylla ner dem lite grand, bra om man hittar en blotta med jord där konkurrensen är mindre.

Om man anlägger en ny äng och inte vill utgå ifrån en befintlig ytan kan man också gräva bort matjordslagret. Sedan anlägger man ängen direkt på den underliggande ”alven”. Med det tillvägagångssättet når man ett magrare utgångsläge med en gång.

Betesmark: Om man ska ha betesdjur är kor alltid att föredra. Korna äter det mesta och deras tyngd hjälper till att ”plantera” frön när de trampar sönder grässvålen. Får kan vara förödande i blomrika marker då de äter blommor och knoppar först. Därför kallas de ibland för mångfaldsförstörare. I en igenväxningsmark är de däremot väldigt nyttiga och kan bekämpa både björnbär och jätteloka förtjänstfullt. Äldre raser av får är också bättre betesdjur än ”moderna” får. På större arealer kan också hästar skapa ett bra betestryck. Det har gjorts försök med gotlandsruss i större marker som slagit väl ut. Viktigt att tänka på är också betessläpp. Om djuren släpps för tidigt så kan betesmarken bli helt söndertrampad. En fin vårblomning kan också få stryka på foten när det är ont om mat.

En äng måste inte vara stor utan också en mindre trädgårdsäng kan fylla en väldigt viktig funktion för den biologiska mångfalden. Det är trevligt att klippa eller slå gångar så man inte blir en betraktare bara på håll. Ängen ska upplevas nära, med sitt surrade fladder, sina dofter och vindens dansande genom gräsens stänglar.