Alkärret

Av Bert Rydhagen

En oas – vad behövs för att få utnämna en plats till en oas? Vatten – ingen oas utan vatten, så klart! Träd? Jo det behövs, men måste det vara dadelpalmer? Duger det inte med alar och alkottar? Jag tycker nog det. Under vinter-vår har jag, för att hålla benen i form, varje dag – i princip – gått en förmiddagspromenad. Som tur är har jag grönområden nästan direkt utanför kökstrappan så det är ingen större ansträngning som krävs för att komma i väg. Och nu på våren snarare tvärtom.

Redan i början av min runda passerar – nej, inte passerar – kommer jag till Alkärret, en f.d. lertäkt som i dag är som en alskog som står i vatten. Den ligger omedelbart öster om Scoutgården på Ardennerområdet. Här har gymnasiesärskolans elever byggt bryggor så man kan gå en tur i området utan att bli blöt om fötterna. De har också satt upp ett antal holkar för mesar, knipor, fladdermöss. Fåglar i vattnet och fåglar i träd och holkar gör att det kan bli så att jag inte passerar, jag blir stående här och ser, lyssnar.

Vattnet, med nedfallna grenar, starrtuvor, småbuskar, måste vara en rik födoresurs. Här kan fåglar hitta insekter i bladverket, småkryp i vattenytan och på nedfallna grenar. På denna lilla yta har jag under våren-försommaren kunnat höra de flesta av våra sångare. Bofasta talgoxar, blåmesar, och koltrastar börjar sångsäsongen. Så kommer gransångaren och lövsångaren. En järnsparv gästade och till de tidigare inflyttarna hör svarthättorna, flera par i området och flitiga fortfarande. Rödstjärt och svartvit flugsnappare dras förstås till holkarna och hörs ofta. Ett par näktergalar verkar tävla att döma av intensiteten i sången. En trädgårdssångare är också flitig. Ett par ärtsångare sticker emellan med sina enklare strofer. Inte konstigt att man blir fast här.

I vattnet brukar en grupp gräsänder kajka runt. Bara en gång har jag sett en hona med ungar, så de är här mer för att äta. Ett rörhönepar återkommer varje år och i år fick de ut fyra dunbollar. De är inte lätta att fotografera här, det finns för mycket att gömma sig bakom, men några bilder har det blivit. Ett kråkpar har byggt i en av alarna och fått ut minst en unge, som tog paus på ett räcke under en första flygtur och hade svårt att komma vidare. Min närvaro utlöste ett högljutt kraxande från föräldrarna innan den tog mod till sig och flög iväg.

Tillbaka till utgångsfrågan: Kan ett alkärr vara en oas? Om man vidgar betydelsen till en plats där man vill vistas och kan få rika naturupplevelser så är det utan tvekan en oas. Och – var i världen har koltrastarna rymligare holkar än i Alkärret?