Charlottenlundsbäcken

Av Raija Lanas

För att komma till Charlottenlundsbäcken går det utmärkt att ta tåget till Svarte, varefter man letar sig ner till den cykelvägen som går längs med havet, tills man kommer till en bro, varunder det rinner en å. Därefter är det bara att gå över vägen och följa ån uppströms.

När man beskriver ån kan det vara viktigt att nämna Folke Olsson, som var en pionjär inom vatten och fiskevård i området och bodde alldeles nära Charlottenlundsbäcken. Han hade åtta badkar i sin källare där han kläckte hundratusentals havsöringsyngel som sedan sattes ut i södra Skånes åar och bäckar.

Öringen vandrar upp för att leka i sept/okt/nov. Lekplatserna kan upptäckas i de högar med ljusare stenar som syns intill strömmade partier. När ynglen kläcks är det viktigt att det finns skydd i form av stenar och stockar. Det är viktigt att ån inte blir torrlagd under sommarmånaderna.

Öring och lax är lite kräsna gällande sina lekplatser. Det ska vara lite strömt för en god syresättning av äggen, men det ska inte vara så strömt att ynglen sköljs bort. Det får inte vara för djupt ner, kanske mellan 10-70 cm till grusbotten, och inte för mycket sand eller sediment. När fisken leker är det bra om det finns skydd av större stenar eller död ved. Honorna lägger sina ägg ganska långt ner i grusmaterialet, kanske ner till 3 dm. Det är viktigt att ån inte blir torrlagd under vissa perioder. Men det är bra om det finns grundare områden där ynglen kläcks och växer upp.

1. Börja med att gå norrut längs bäcken och titta på de stenar som lagts i ån och fundera lite på var de kommer från. Förr har man ansträngt sig för att skapa snabba flöden, utdikningar och fria vattenvägar. Man har rensat åarna från sten och bröt. Nu plockar man i stenen igen. De stenar som nyligen lagts i bäcken/ån är ljusare och saknar algpåväxt.

2. När åar och bäckar färdas naturligt genom landskapet, följer de minsta motståndets lag. Det innebär att om trädgrenar, stenar eller sediment avsätts i ån och bildar hinder så hittar vattnet en annan väg. Den processen kallas för meandring och innebär att vattendrag slingrar sig. Naturliga hinder och slingringen gör att flödeshastigheten i åarna varierar, och vattenmassan får totalt sett en längre tid på sig innan det når havet. Vattnet syresätts bättre, nedbrytning sker effektivare och om det finns träd och växter kring vattendragen tas näringsämnen upp vilket gör att de inte kommer ut och övergöder Östersjön. Naturliga bäckar och åar är ofta inte så djupa utan kan över-svämma landskapen vid regn och snösmältning. Vattnet kan då under en längre tid avsätta näringsämne på land och förhindras att nå ut i Östersjön. Meandring och översvämningar innebär också att vattnet i ån renas, vilket medför att den biologiska mångfalden i vattendragen ökar. Till exempel kan man får fler arter av musslor som ytterligare kan hjälpa till att rena vattnet.

3. Ån kantas av många stora ståtliga träd. Det finns hästkastanjer med mäktiga sidogrenar, ekar med grovt fårad bark som utgör fina mönster. Det finns en mycket hög frisk ask på höger sida. Trädraderna kring bäcken utgör en mycket viktig funktion för livet i ån.
• De skuggar ån vilket gör att vattentemperaturen sänks och avdunstningen av vatten minskar. Beskuggningen förhindrar också igenväxning i vattnet.
• Nedfallande löv och död ved blir mat, boplats och skydd åt många organismer i vattnet.
• Döda grenar gör att djur kan ta sig fram och tillbaka över ån.
• Döda grenar i vattnet kan göra små hinder som får vattnet att ta nya vägar.
• Trädens rötter håller samman jordlager (brinken) som minskar risken för ras ner i ån (man kan se att det nästan har bildats en ”ö” i å-fåran, där trädet följt med rasmassorna.)
• De få trädrader som kantar ån utgör viktiga gröna korridorer i jordbrukslandskapet, som ger djur en chans att säkert förflytta sig från ett ställe till ett annat .

4. Nyligen har man rivit murarna till en dammbyggnad som har utgjort ett hinder för fiskvandringarna. Man kan se resterna av muren.

5. För fågelskådaren finns mycket att se, bland annat flera olika rovfåglar. En av Folkes uggleholkar kan man hitta om man går upp till höger på fältet där vägen, där stigen delar sig. Man ser holken bäst när man går tillbaka igen för den vätter mot öster. När man sett holken är det lagom att gå tillbaka för att gå över vägen mot havet.

6. Stanna och titta på landskapet på vägen tillbaka. Vid slott och herr-gårdar har det traditionellt ordnats jakt och för att få tillgång till något att jaga har man låtit vissa ”öar” av naturlig vegetation varit kvar i åkermarken. De här öarna är viktiga för den biologiska mångfalden, inte bara viltet utan andra djur och växter har nytta av dem. Tänk också på hur mycket natur det finns kring ån och att det blir som ett blått stråk i en grön korridor där många djur och växter får en fristad.

7. På havssidan kan man tydligt se att ån flyter jämns med landmassan. De flesta vattendrag som skapats naturligt förhåller sig ytligt och översvämmar landskapet vid högt flöde. Man ser på den rika växtligheten av bland annat brännässlor att det är näringsrikt i marken. Här går det att se lekande öring, speciellt på ett ställe där det är en lite avsats uppåt. Där kan de ligga och vänta lite, i det mer stilla vattnet, innan de hoppar upp.