Av Kerstin Svensson

Tiden har sin gång och naturen sin egen tidtabell. Under mina 85 levnadsår i södra Sverige har många små, ibland knappt märkbara, årsvisa förändringar i ekosystemet Jorden tillsammans blivit krisartade. Vilka levnadsvillkor kommer naturens arter att möta de kommande 100 åren?

Om förändringarna är så små att våra sinnen har svårt att uppfatta dem, är det lätt att invaggas i tron att det inte händer något, utan det är ungefär som det alltid har varit och så kommer det att förbli.

De som signalerar förändringar till oss är växter och djur, som har den förunderliga förmågan att reagera på små och ibland för oss obegripliga förändringar och visa dem för oss genom sitt beteende och förekomst.

Människan är en av alla arter i ekosystemet Jorden. Att hennes förekomst i antal har mer än fördubblats till 9 miljarder under endast 85 års tid är ett ödesmättat konstaterande. Vad kommer att hända i framtiden? Vad kommer att hända med floran i den biologiska mångfalden i Ystadtrakten?

Historisk återblick

När den stora inlandsisen för 10 000 år sedan så sakta började smälta av och iskanten förflyttades norrut blottlades ett ödsligt landskap i det område som vi idag kallar Skåne. Ett tundraliknande landskap utvecklades med den fauna och flora som vi nu känner igen i norra Sverige.

Människor kom till våra trakter antingen sjövägen eller via landbrygga över Öresund. De bosatte sig vid åmynningarna, t ex Nybroån, och livnärde sig på det som havet, åarna och skogen kunde ge. Födan bestod av vildväxande frön, nötter och frukter. Så småningom röjdes enkla åkrar i skogen där man sådde ätbara växter t ex sädeslag, rovor, bovete. Jakt på klövvilt gav energi- och proteinrikt kött.

Benfynd visar att man ätit olika sorters fåglar t ex and och svan. I s k kökkenmöddingar har rester av olika fisksorter hittats. Födan var nyttig och nästan fettfri. Mjölk gavs endast till dibarn.

Mer bofasta (i t ex Lilla Köpinge) blev människorna när husdjur krävde bete och skydd över vintern.

Landskapet präglades av skogar av ädla lövträd och i beteshagarna fanns en artrikedom av kärlväxter och andra växtgrupper.

Fram till 1000-talet efter Kristus ökade befolkningen långsamt och landskapets förändring var relativt liten. Skogarnas träd användes till byggnadsmaterial, bränsle och jordbruksredskap. Betesmarken och åkrarna utvidgades på bekostnad av skogsmark.

Under medeltiden ökade kunskaperna om växter i naturen. En del användes som medikamenter, andra som föda för människor och djur. Speciellt intressanta kunde exempelvis de växter vara som gav färg åt ullgarn. En av de första böckerna som behandlar nyttoväxter skrevs på 1100-talet av Hildegard von Bingen, en tysk abbedissa och den tidens ”influencer”. Hennes filosofi och kunskap om växternas egenskaper ligger till grund för våra dagars naturmedicin. Hennes rön praktiserades i dåtidens klosterträdgårdar. En del idag vanliga växter infördes troligen i vårt land på den tiden t ex kirskål (Aegopodium podagraria).

På 1530-talet gavs de första böckerna i Skåne ut på ett tryckeri som Christiern Pedersen hade grundat i Malmö. En av dessa var Bog om Urtevand (1534). I boken beskrivs hur sjukdom kunde botas med växten humlesuga (Betonica officinalis).

I början av 1600-talet fick Jörgen Fuiren och Otto Sperling i uppdrag av Kristian IV att resa i det dåvarande danska landskapet Skåne. På skånska lokaler noterades cirka 40 växtarter. Namnen på växterna var beskrivande på latin. På 1800-talet tolkades dessa beskrivningar så gott det gick till moderna namn på växterna, t ex majviva (Primula farinosa).

När Carl von Linné år 1749 gör sin skånska resa ger han en mer utförlig bild av växtvärlden. Utmed färdvägen genom landskapet beskrivs vilka växter som upptäcks och vilken nytta man eventuellt kunde ha av dem, kanske kunde de odlas. Om man i dag följer Linné i spåren och besöker platserna, kan många av de växter han såg i Skåne på 1700-talet återfinnas.

Han menade bl a att sandfälten öster om Ystad skulle planteras med skog. Det dröjde till början av 1800-talet innan man påbörjade planteringen närmast Ystad. Öster därom var det sandfält och ljunghedar. Under 1800-talet undersöktes omgivningarna kring Ystad lite mer systematiskt av många nyfikna och kunniga botanister. Växterna beskrevs, avtecknades och benämndes. Bland botanisterna kan nämnas Elias Magnus Fries, Nils Lilja och Carl August Gosselman. Den senare utforskade och beskrev landområdena kring Ystad under sin gymnasietid i Ystad. Detta resulterade i en avhandling (Stirpes rariores Territorii Ystadiensis) vid Lunds Universitet 1851 för professor Carl Adolph Agardh, även han en känd botanist. Skriften är skriven på svenska. Gosselman fokuserade på ovanliga och rara växter.

En av naturskyddsföreningens medlemmar, Kurt Ivarsson, vandrade i Gosselmans spår på 1970-talet och gjorde en uppföljande jämförelse som redovisades i en skrift, Sällsynta växter i Ystadsområdet – då och nu. Ett viktigt tidsdokument!

Nils Lilja var klockare i Billinge och redaktör för flera tidningar. Han skrev de första skånska flororna på det svenska språket. Han beskriver såväl vilda som odlade växter och riktar sig till ”vanligt folk”. Att skriva ut växtställenas namn var ovanligt på den tiden, men i hans floror nämns t ex Kåseberga, Köpingeå (nuvarande Nybroån).

Elias Magnus Fries var i början av sin karriär professor i Lund och framstående botanist. 1835 publicerade han Flora Scanica, den första egentliga floran i Skåne med mer än 1 000 växtarter. Han flyttade sedermera till Uppsala och är mest känd som mykolog. En annan, alltför okänd, botanik-professor, Göran Wahlenberg, har genom sin resedagbok 1822 gett oss en bild av det skånska landskapets varierande växtlighet innefattande floran i sydöstra Skåne och Ystads omnejd. Resan företogs tillsammmans med Lars Levi Laestadius, som var en aktiv, kunnig botaniker och skicklig tecknare. Han bidrog till ökad kunskap om floran i norra Sverige och sedermera verkade han som kyrkoherde och missionär i Lappmarkerna.

I ett supplement till Botaniska Notiser Volym 155 år 2022 författat av Jan Thomas Johansson återges resedagbokens text från Göran Wahlenbergs och Lars Levi Laestadius Skånska Resa 1822. Citatet nedan är hämtat från detta intressanta supplement. I citatet har jag infogat nutida växtnamn inom parentes.

Den 2 juli 1822 lämnade de två botanisterna Cimbrishamn för sin färd till Ystad. När de passerade ”den stora byn Borreby” uppmärksammar de många ruderatväxter utmed gatorna t ex loppört (RE), kråkkrassing (VU) och bosyska. De två första är rödlistade och är inte rapporterade därifrån i dag. Effektiv gaturenhållning och avsaknad av öppna gödselstackar är troligen orsaken.

Efter att ha passerat Hammenhög, Tåstarp, Svenstorp och Herresta närmar de sig Ystad.

”Derefter hunno vi till Ystad ungefär kl. 4. på eftermiddagen. Straxt gingo vi ut åt östra sidan om staden. På dervarande sandfält syntes hvarken Koeleria (tofsäxing) eller Dianthus arenarius (sandnejlika). Den inom varande så kallad Öja mosse, varur den bästa torf i orten skäres, ägde Ophrys Monorchis (honungsblomster), Cineraria palustris (kärrnocka) i torfgroparna. Sium angustifolium (vattenmärke) syntes också i en graf. Natten vilades ut i Ystad.

Onsdagen d. 3 Julii gick jag ut till Öja mosse för att vidare undersöka densamma. Man sade mig att den är över 1/2 mil lång sträckande sig allt bort till Kabusa. Utom det som i går samlades upptäcktes nu också Juncus obtusifolius (trubbtåg) der som torf blifvit uppskuren. Längre bort på mossen syntes intet tecken till torfskäreri utan marken låg i äng. Der var Hypochaeris radicata (rotfibbla) särdeles allmän. På torrare ställen också Aira praecox (vårtåtel) med Iberis nudicaulis (sandkrassing) åt synfältets kant. Sedan jag kommit midtför de så kallade Nybrohusen tog jag utåt hafskanten och kom snart bland höga sanddrifvor, der Arundo arenaria (sandrör) täflade med Elymus arenaria (strandråg) om företrädet. Här syntes rader af Salix viminalis (korgpil) utan tvivel planterade parallellt med hafsstranden. Ännu längre utåt voro långa vatten bassiner inom hafvets yttersta vall. Vid dessa vatten hvar marken särdeles fruktbar betäckt med Pisum maritimum (strandvial) nästan som sådd åker, blandad med blad af Tussilago alba (spjutskråp), hvilken(s) stjelk ingenstädes kunde upptäckas. Juncus obtusifolius (trubbtåg) mycket vacker, också Juncus balticus (östersjötåg). Uti sjelfva vattnet stod mycken Typha latifolia (bredkaveldun), Scirpus maritimus (havssäv). Jag försökte att på östra sidan komma förbi dessa bassiner, men förgäfves; på en hög sanddrifva sågs under densamma Koeleria glauca (tofsäxing). Vid vestra sidan kom jag till slutligen ut till sjelfva havsvallen, der snart påfanns en tufva af Arundo baltica (östersjörör) med omtrent 8 fructifierade strån, som alla togos. Derefter skyndades tillbaka till staden, hvarest sedan ritades och natten tillbragtes.

Thorsdagen d. 4 Julii besökte jag samma hafsstrand som i går för att få reda på vattnens förhållande m.m. Sedan jag kommit till samma hafsvall der Arundo baltica (östersjörör) fans följde jag densamma efter och fann äfven mera av samma Arundo dock icke mera än att allt inlades. Denna hafsvall afskäres mot öster af en å och med densamma befanns också den omsatta långa vatten bassinen hafva förening så att jag ingenstädes kunde komma över, utan måste gå samma väg tillbakars. Sedan jag på inre sidan om vatten bassinen kommit till föreningen med ån råkades der timmermän, som arbetade på ett kar till en ny bro, hvarföre också de här varande torpen kallades Nybrohusen. Folket sade att detta är den å, som kommer från Svenstorp, att den förr hade sitt utlopp långt mera vesterut och att den långa vattenbassinen är lämning efter dess förra lopp, att den just icke så länge sedan brutit sig rakt fram uti hafvet sedan västra utloppet blifvit försandadt. Också den lilla bäck som på Chartan står tecknad närmre staden, är nu till sin nedre del förssandad, så att dess vatten rinner genom Öja mosse och förenar sig med Svenstorps ån. Detta allt kan tjena som bevis huru vattnens utlopp i hafvet förändras der det kan tillkastas. Jag lät sätta mig över ån med båt och gick sedan så långt över sandfälten och strandvallarna utan att se tecken till Pisum maritimum (strandvial) o.d. Sedan jag åter kommit till den långa vatten bassinen följdes dess inre sida. Koeleria glauca (tofsäxing) syntes endast på en hög backe vid dess östra ända och Juncus obtusifolius (trubbtåg) blott en krets most(sic!) dess vestra slut. Omsider gick jag åter till Ystad, som återigen blev nattquarteret.

Av den natur som Waldenström besökte 1822 finns endast spillror kvar 200 år senare. Området har omvandlats till skog, golfbana, campingplats och Nybrostrands villabebyggelse. Bron har byggts om flera gånger på 1900-talet.

Bland de rara växter som saknas i området i dag kan nämnas tofsäxing, honungsblomster och kärrnocka. Orsaker är troligen skogsplantering och utdikning av Öja mosse.

Nästa dag ritade de två resenärerna av växtfynden och dagen därpå far de vidare förbi Svarteskog och mot Skivarp på sin skånska resa.

I flororna från den tiden, t ex den oftast använda Hartmans flora, kan man läsa om växter som förekommer vid Nybrohusen, Hammars backar, Kåseberga m fl ställen. Många av dem, som t ex hylsnejlika (Petrorhagia prolifera), sandlusern (Medicago minima) och dvärgserradella (Ornitophus perpusillus), kan vi se även idag på dessa platser.

Under 1900-talet ökade Sveriges befolkning drastiskt, så även i Ystadtrakten. Detta accelererade omvandlingen av betesmarker till åkrar på grund av ökad mekanisering av jordbruket, utdikning, användning av konstgjord gödsel och bekämpningsmedel. De ursprungliga skogarna och beteshagarna har till stor del omvandlats till åkermark. Områden med stor biologisk mångfald av växter och djur minskade successivt.

De senaste 50 åren

I mitten av 1900-talet började klimatlarmen ljuda. DDT, kvicksilver, sura luftföroreningar, freon medförde problem och skador. Allt flera förstod och fick en ökande insikt om att människans verksamhet och utnyttjande av naturen och jordens resurser hade konsekvenser till men inte bara för växt- och djurvärld, utan även för människor.

Utforskandet av naturen fick nu ett allvarligare syfte. Hur snabbt och på vilket sätt sker förändringar i naturen och vad beror de på? Hur kan misstag rättas till?

På 1970-talet startades den grupp av hängivna skolade botanister som idag har namnet Floraväktarna. Den har sedan dess utvecklats till en form av medborgarforskning öppen för alla naturintresserade. Oberoende av skolbakgrund kan man delta och bidra till ökad och samlad kunskap om växters förekomst i den svenska naturen. Verksamheten fick en ordentlig skjuts framåt när datorn kom in i bilden på 1990-talet och underlättade inventeringsarbetets ”bokföring”.

En databas om Sveriges växt- och djurliv arbetades fram, nu kallad Artportalen. Den administreras av Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU). All dess rapporterade, verifierade och samlade fakta utnyttjas av kommuner, länsstyrelser och andra myndigheter i deras arbete. Databasen är öppen för alla nyfikna oavsett utbildning och yrkesverksamhet. Medborgarforskning spelar en stor roll och ger en stor bredd på kunskap av flora och fauna under långa undersökningsperioder. Det är då man kan verifiera förändringar med fakta. Växter och djur signalerar t ex klimatförändringar för oss.

Floraväktarna koncentrerar sitt arbete på inventeringar och utvecklingen av rödlistade kärlväxter (RE= utdöd; CR=kritiskt hotade; EN=svårt hotade; VU= sårbara) genom återkommande besök på lokaler, noteringar av antal och ev hot. En lång inventeringsperiod från t ex 1970-talet visar ökningar/minskningar och kanske även vad dessa beror på. Klimatförändringar kan avläsas med hjälp av växternas långsiktiga reaktion över tid.

Floraväktarnas reflektioner och slutsatser kan läsas i Botaniska Notiser som ges ut av LBF (Lunds Botaniska Förening), grundad av Elias Magnus Fries). Tidskriften startades av Elias Fries år 1839 och dess artiklar ger ett flerhundraårigt perspektiv på florans utveckling i Skåne.

Under 1900-talet börjar även arbetet med moderna landskapsfloror i olika delar av Sverige att växa fram, så även i Skåne. År 1963 gavs första upplagan av Skånes flora av professor Henning Weimarck vid Lunds Universitet ut. Inventeringsarbetet skedde sockenvis och gjordes ofta av botanikstudenter som ett led i deras utbildning. Mitt bidrag var inventering av Trollenäs och Bosarps socknar norr om Eslöv.Tidigare nämnda humlesuga fanns där på flera lokaler. Nu lever den kvar tack vare ideella krafters insats.

I Ystadtrakten inventerade Lars-Åke Gustavsson sju socknar (Bjäresjö, Borrie, Bromma, Hedeskoga, Högestad, St Herrestad och Öja), vilket redovisas i Svensk Botanisk tidskrift år 1979.

År 1985 kom andra uppdaterade upplagan av Weimarcks Skånes flora ut.

Förändringarna av landskap och flora gick snabbt på grund av ökande befolkning och dess påverkan på landskapet.

Snart behövdes åter en ny flora i Skåne. Inventeringsarbetet av hundratals floravänner gjordes under 1990-talet och början av 2000-talet. Det samordnades av LBF, som även slutförde skrivningen av floran.

I Ystadtrakten var många av naturskyddsföreningens medlemmar engagerade i inventeringsarbetet. En floragrupp bildades i föreningen. Bland alla inventerare kan nämnas Dag Hansen, Gertie Palmgren, Gudrun Ejlertsson och Maja-Lena Nilsson. Henrik Johansson deltog flitigt som representant för LBF både som inventerare och som författare. De nämnda är avlidna.

Floran i Skåne gavs ut i två delar. Den första delen (år 2003) beskriver landskapet och berättar om speciellt intressanta ställen i Skånes olika kommuner. Den andra delen (år 2007) visar förekomstkartor.

I Ystad kommun finns 19 ställen beskrivna. De flesta finns i norra och sydöstra delen av kommunen. Ett av de beskrivna områdena är beläget i Skarviken, ett litet kustområde öster om Ystad med stor artrikedom. Området blev speciellt omhuldat av föreningens medlemmar, vilka under många år försökte hålla tillbaka buskar och sly till förmån för konkurrenssvaga ängsväxter. Sedan bete och skötsel upphört har nu området tyvärr växt igen.

Föreningens medlemmar deltog i Millora, en uppföljning av inventeringen för Floran i Skåne.

Aktivitet i föreningens floragrupp och floravandringar gav mig mersmak. Floraväkteri blev en rolig och meningsfull hobby för mig år 2010. Genom att leta upp rara kärlväxter och rapportera om dem i Artportalen lärde jag känna hela kommunens omväxlande natur och dess biologiska mångfald av växter. Det har blivit många minnesrika stunder!

Den första växten som jag floraväktade var backsippa (Pulsatilla vulgaris). Förekomsten på 20 lokaler i kommunen varierar från år till år. Under mina år har trenden varit minskande. Orsaken är framför allt minskade arealer av betesmark.

Efter att ha floraväktat många kärlväxter bestämde jag mig 2018 för att leta upp alla fridlysta och rödlistade arter i Ystads kommun. Det rör sig om ca 110 arter. Att antalet kan variera beror på att rödlistan uppdateras vart femte år. Några arter stryks och andra kommer till.

Tyvärr blev år 2018 ett år med så svår torka att det mesta var brunbränt, men nästa år var normalt och då tog mitt letande fart på allvar. Då besökte jag ca 80 av arterna. Varje år sedan dess så har listan kompletterats. Allt har redovisats i YstadNatur och på Artportalen. Några få arter återstår och målet är att ha sett alla.

Klimatförändringarna påverkar floran. Vissa arter, som tidigare varit ovanliga och därför fridlysta och rödlistade, trivs i det varmare och torrare klimatet. De har blivit vanligare.

En av dessa är klotullört (Filago vulgaris). Den är fortfarande fridlyst, men inte längre rödlistad. En annan art, boerstånds (Senecio inaequidens), som även den var ovanlig i Ystad för 15 år sedan förekommer nu lite varstans i staden.

Nya sydligare gräsarter rapporteras från Ystad med omnejd. Spridningen av t ex litet kärleksgräs (Eragrostis minor) i gamla staden i Ystad har skett på ett tiotal år.

Andra arter påverkas negativt av bl a jordbrukets odlingsmetoder. Dit hör åkerogräsen. De blir allt ovanligare och man får leta noga i åkerkanter efter dem. De är hotade och på gränsen till utrotning. Årets inventering av t ex åkermadd (Scherardia arvensis) gav mycket klent resultat i Ystads kommun. På 9 lokaler återfanns den på endast 2.

Befolkningsökning medför önskad exploatering av mark för åkrar, bostäder och industrier där växter och djur har funnits naturligt sedan länge. Det blir en konflikt mellan naturvärden och samhällsnytta. Alltför ofta förlorar naturvärdena. Den biologiska mångfalden minskar, när ytorna för dess förekomst minskar. Växter och djur förlorar livsutrymme. De trängs ut av
människan och hennes påverkan.

Framtiden

Vad kommer att hända de kommande 50-200 åren?

Alla tecken visar på att människorna blir fler och fler på jordklotet och att det blir varmare och varmare. Detta gäller även i det lilla, i vår del av världen.

De stora akuta globala kriserna nu är klimatförändringen och förlusten av biologisk mångfald (arter och genetiskt innehåll). Att förhindra eller mildra dessa kriser är den verkligt stora utmaningen för jordens befolkning.

Vad skulle vi kunna göra för florans mångfald i Ystadtrakten?

• Att med kraft börja agera för hundraårig helhetsinriktad hushållning av de totala värdena, inbegripet naturvärden, som vi har i Ystad kommun.
• Minska skötseln av vägrenar och gräsytors monokultur till förmån för mångfalden av värdväxter, som insekter/pollinatörer och andra djurär livsberoende av.
• Skapa fler naturreservat för att behålla och förbättra den biologiska mångfalden i flora och fauna.
• Agera för att bevara strandnära flora när havsnivån stiger.

Avslutningsvis vill jag berätta om ett av många projekt med sikte på framtiden. I gamla tider betades Sandhammarenområdet. Landskapet var mer öppet med den ängsflora som trivdes där då t ex praktnejlika (Dianthus superbus). När betningen upphörde började det öppna landskapet växa igen och växterna anpassade sig därefter. En del konkurrenssvaga arter började försvinna, mångfalden minskade.

Floraväkteriets mångåriga rapporter på Artportalen visade på en gradvis och stadig minskning av praktnejlika beskrivet i Botaniska Notiser.

Denna vackra blomma var på väg att försvinna helt från östra halvan av Skåne.

Men så blev det inte. Frön togs från Sandhammarens floraväktarplantor. De fick gro och växa till småplantor i Fredriksdals trädgårdar i Helsingborg stad. År 2021 planterades de ut på Sandhammaren på samma område där det nu även slåttras. Praktnejlikan trivs och blommar tillsammans med andra rara och hotade ängsarter och fjärilar. De har alla fått nytt livsrum
på återskapad äng. Så kan vi ta hand om flora och fauna med respekt. Vi och kommande generationer har kvar praktnejlika
i ängens mångfald och kan njuta av dess skönhet och doft även i framtiden.

Källor:

• Artdatabanken 2019. Artfakta. SLU. Artdatabanken
• Artportalen. SLU. www.artportalen.se
• Emanuelsson, E. Bergendorff, C. Billqvist, M. Carlsson, B. Lewan, N. 2002. Det skånska kulturlandskapet. Naturskyddsföreningen i Skåne. Lund.
• Gosselman, C. A. 1851: Stirpes rariores territoriii ystadiensis. Lund.
• Hartman, F. W. C. 1881. SKÅNES FLORA. Andra upplagan. Lund.
• Ihse, M. 2022. Människans omvandling av landskapet och konsekvenserna för växter och djur – reflektioner med utgångspunkt från Ystadstrakten. YstadNatur Nummer 60. Ystad.
• Ivarsson, K. 1996. Sällsynta växter i Ystadsområdet. Ystad.
• Johansson, J. T. 2022. Göran Wahlenbergs och Lars Levi Laestadius Skånska Resa 1822. Bot. Notiser Suppl.155: 27-84.
• Lilja. N. 1838. Skånes Flora. Lund.
• Mossberg, B. & Stenberg, L. 2018. Nordens flora. Bonnier Fakta, Stockholm.
• Olsson, K.-A. m. fl. (red.), 2003. Floran i Skåne. Vegetation och utflyktsmål. Lund.
• Palmstruch, J. W. Svensk Botanik Vol 9. http://plantillustrations.org
• Sandberg, J. 2022. Att bevara praktnejlika i Sandhammaren genom ängsbruk och
  odling. YstadNatur Nummer 60. Ystad.
• Svensson, K. 2022. Praktnejlika i Skåne. Bot.Notiser 155(4) 35-38.
• Sydow, C-O. 1975. Carl Linnaei SKÅNSKA RESA. Stockholm.
• Tyler, T. m. fl. (red.), 2007. Floran i Skåne. Arterna och dess utbredning. Lund.
• Weimarck, H. 1963: Skånes flora. Lund.
• Weimarck, H. & Weimarck, G. 1985. Atlas över Skånes flora. Lund