Hur kan vi förbättra vår relation till naturen?

Av Raija Lanas

Vår ekonomiska tillväxt har gjort att vi kan äta oss mäta, bo bra, köra bil, resa på semester och den har sett till att vi får utbildning och bra sjukvård. De fossila bränslena har möjliggjort denna tillväxt, i alla fall för den priviligierade delen av världen, men med fossila bränslen och en stegrande konsumtion kommer utsläpp, växthusgaser, gifter och andra utsläpp som delas av alla i världen. Även efter hundratals år kan avfall och utsläpp komma att påverka nu ofödda generationer. Det är inte bara människor som påverkas, utan hela naturen med alla dess organismer.

Vi står inför en sjätte massutrotning och effekterna på naturen hotar välbefinnandet hos cirka 3 miljarder människor (IPBES, 2018). Sambandet mellan koldioxidkoncentrationer och temperaturhöjning har varit känt i minst ett sekel. Knappast någon är okunnig om de hot vi står inför. De flesta av oss har kunskap om vad vi borde göra, såväl som vad vi inte borde göra. Varför är det då så svårt att sluta resa med flyg, varför minskar vi inte vår köttkonsumtion? När det gäller dessa val verkar vi ha svårt att förändra vår livsstil. Har det har blivit ett avstånd mellan människa och natur som gör det svårare för människan att uppleva konsekvenserna av sina val? Är det för att vi lever i den kultur vi lever i som gör det svårt att ändra vårt beteende?

Å ena sidan kan vi tänka oss att jorden är vår ”Modern natur” som hon en gång kallades, å andra sidan kan vi tänka oss jorden är ett köpcentrum fullt av resurser att utnyttja. Vad är det som gör att vi ibland kan tänka oss att det går en navelsträng mellan människa och ekosfär, och vad är det som gör att vi människor beter oss som superrovdjur? Superrovdjur, smarta nog att göra vetenskapliga framsteg och tekniska uppfinningar bortom fantasin, men okunniga om hur bräckliga jordens ekologiska system är. Är människans överhöghet är ett hinder för att känna det inneboende värdet och existerandet av icke-människor och deras livsmiljöer? Eller är människan instinktivt naturvänlig och förnuftig?

Vi har en tendens att utgå från jaget, sedan gruppen, därefter nation, art och sist de andra. När filosofer som Mills och Wollstonecraft agiterade för kvinnors rättigheter och för slavarnas rätt till autonomi, tänkte de på människor. När Popper, efter atombombernas effekter, talade om behovet av en ny typ av etik och vikten av ett ansvar gentemot mänskligheten, övervägde han inte människans ansvar för varken djur eller natur. Betänk att kvinnor i Sverige inte hade rösträtt för hundra år sedan. Barns rättigheter diskuterades ungefär samtidigt medan djurens rättigheter är av modernare datum. Idag känns det väldigt konstigt att kvinnor inte ansågs kloka nog för att rösta och att en man hade rätt att aga både sin kvinna och sina barn. Här har ju funnits en fysisk närhet, men en mental distans. Många har idag både en fysisk såväl som mental distans till djur. Vi köper kött i färdigpack och sällan visualiserar vi den storögda ko eller moderliga sugga som pliktat med sitt liv för vår måltid.

Människans roll som härskare över naturen har segrat sedan år noll, industrialiseringen har påskyndat erövringarna och effekten av massiv urbanisering har fjärmat människan från sitt förhållande till naturen. Är människan den värsta invasiva arten någonsin? Hur ska vi tänka och hur ska vi agera för att vi till slut inte har fällt det sista trädet och utrotat vår sista tiger? Ligger svaret i filosofin eller krävs det lagar och regeringar innan vi ändrar vårt beteende.

Vi måste inse att människans överlevnad inte är det slutgiltiga målet för planets väl och ve. Målet för en man, enligt Aristoteles, är lycka, ett gott liv och att göra gott under hela sitt liv i relationer med andra släktingar och medborgare. Enligt Aristoteles finns två typer av dygd: intellektuell som kan tänkas och praktisk dygd, den typ som avslöjas i våra vanor. Han menade att politik och utbildning bör utformas för att utbilda och bilda medborgare för att få en välfungerande nation. Denna dygd betonar vikten av att ha förebilder och att agera som en sådan. Så när en miljöminister eller klimatforskare äter kött eller flyger, klingar det inte bra med det budskap de vill skicka. Och det är ett problem som vi alla har gemensamt. Vi känner till fakta, men de harmonierar inte med våra vanor. Hur kan det vara att vi betalar våra skatter i solidaritet med samhället, men inte slutar flyga av hänsyn till naturen? Är vi dygdiga i tanken men måste fostras av samhället för att göra det i praktiken med? Och borde vi kanske inte fokusera mindre på att jaga lyckan och i stället försöka nå harmoni? Harmoni i förhållandena till varandra och en samklang i hur vi förhåller oss till naturen.

Enligt den skotske filosofen Hume, är moral baserad på känslor, och inte en fråga om förnuft. “Moral hetsar upp passioner och producerar eller förhindrar handlingar. Förnuftet i sig självt är fullständigt impotent i just detta. Moralreglerna är därför inte slutsatser av vårt skäl”. Det kan tolkas som att även om vi med vårt förnuft vet, så kanske våra känslor inte är starka nog att förmå oss till aktion. Så länge vi inte behöver känna våra egna utsläpp av växthusgaser, så länge vi inte behöver ta hand om vårt plastavfall, så länge vi inte behöver jaga vårt eget kött, är det mycket lättare att koppla bort moral och ansvar. Under de senaste decennierna har vi outsourcat arbetskraft och våra avfallsprodukter. Vi konsumerar varor i allt snabbare takt, och vi blundar för arbetsvillkoren i de fattiga länder där varorna tillverkas, eftersom priset är rätt. Det är svårt att vara dygdig om relationerna och konsekvenserna är avlägsna. Vi tenderar att se bort från vår inre krets och att helt enkelt inte bry oss om det som ligger bortom vår horisont.

Ursprungsbefolkningen över hela världen är tycker det viktigt att känna ansvar och vördnad för naturen. Den fysiska närheten såväl som det mentala bandet till naturen. Bandet är mest sannolikt starkt om relationerna till naturen är nära. Hur kan vi återknyta bandet mellan människa och natur? Varje regering, samhälle, skola och föräldrar bör föreskriva att alla barn ska ha möjlighet att ansluta sig till naturen. Detta gör det mycket viktigt i hur vi planerar våra städer, skolgårdar och vägen mellan hem och skola. Utbildningssystemen bör också tillse att miljöetik inte bara handlar om intellektuell kunskap. Att vara dygdig och ha goda vanor är också viktigt. Förhoppningsvis kan vi ändra paradigmet för människans överhöghet, mot en syn på människan som jordens förvaltare. Och om inte utbildning fungerar återstår lagar och regleringar eller ett ännu värre öde.