Av David Altengård

Vinter
Solens strålar silas mellan täta tallar som med sina långa skuggor skapar ränder över grusvägen. Efter järnvägsövergången nära idrottsplatsen leder en liten grusväg rakt in till vad jag kallar för Köpingebroskogen. Skogen avgränsas av byns bebyggelse i öster och Nybroåns slingrande väg mot havet i söder.

Skogen har blandad karaktär. På den lättare sandjorden mestadels tall som under vinterhalvåret växlar i sitt uttryck. Dagar när solen skiner får stammarna ett slags kopparskimmer med oxiderade inslag. Vid molnigt väder, dis och dimma dallrar de tunga tallkronorna sakta i monokrom grågrön färgskala. Inte sällan gnisslar det här och var när vinden tilltar och skogens sus påminner om trädens mäktighet.

I den odlade granskogen som långsmalt sträcker sig västerut mot Fredriksberg är man skyddad och avskärmad. Bruna torra stammar radar upp sig. Längs dessa barrbeklädda stigar når ljuset sällan in. En biotop där varken väder- eller årstidsskillnader märks.

Bortsett från granodling och tydligt planterade björkar längs en genomfartsväg syns många självsådda träd i stora delar av skogen. När dessa på sina ställen blandas med fallna träd som lämnats orörda uppstår en genuin känsla av att livet har sin gång. Frostfria vinterdagar störs lugnet av ivrigt sprättande koltrastar. När fåglarna äter som mest brukar kyligare väder vänta. Med lite tur får man varje vinter bevittna det för oss skåningar sagolika snötäcke som gör även denna skog magisk.

 

Vår
När det doftar tinande nattfrost och snödropparna lyfter på det fuktiga lövtäcket för att istället värma sig av den allt starkare solen, då är våren inom räckhåll. Och när fågelkvittret tilltar i takt med temperaturökningen är risken för bakslag oftast över.

Nu syns bristande knoppar längs stigen jag går och fåglarnas lockrop överröstar mina försiktiga steg. När allt går så fort i naturen blir min naturliga reaktion att korta steglängden och njuta. De på vintern så uppskattade tallarna tappar sin dominans till förmån för lövfällande träd och buskar som nu drar uppmärksamheten till sig. Det är nu skogen vaknar till liv. På några dagar förändras vegetationen från svagt grön till fotosyntesgrön i sin starkaste kulör.

Söder om skogen infinner sig så här års en idyll som får även mina barn att förstå hur Astrid Lindgrens bullerby-barn levde. Fåren bräker åter i fårhagen. Nybroåns vatten söker sig på ett okonstlat sätt över stenar och mellan träd. Miljöer som dessa, där träd och buskar av olika ålder och karaktär samsas, gör oss alla väl.

När tidigt utslagna trädslag väntat in de sista i turordningen och rapsfälten blommat över väntar den magra sandjordens motsvarighet när det kommer till färgexplosion. Vid månadsskiftet till juni blommar buskarna som jag fått lära mig heter harris. Denna ginstliknade ärtväxt som oansenlig står där och smälter in i sin omgivning tar över scenen och skriker ut sin närvaro längs skogsstigarna. Lejongestalten av min numera bortgångne Rhodesian ridgeback tillsammans med denna blomsterprakt skapade en savannatomsfär som tog min naturupplevelse långt utanför Köpingebro.

Sommar
Ljuset dröjer kvar länge. Några få timmar mellan skymning och gryning vilar fåglarna sin röst när juli avlöser juni. Dygnets sista timme framhäver rostiga färgtoner på den magra ängen. Likaså tallarna, vars bark ömsar skinn, syns som orange-målade pelare i lummigheten. Årsskotten som i dagsljus syns frodigt gröna blänker som silverstänk under tunga midnattsmoln. Vindstilla kvällar är meditativa och sänker sommarpulsen efter många vakna timmar. Under vinterhalvåret ger skogen energi. Nu skänker den återhämtning och rekreation.

Mitt på dagen är den djupa skogens stigar svalkande. Trädkronornas täta bladverk håller undervegetationen lättframkomlig. Harsyran mörknar. Klumpiga duvor avslöjar sig när torra grenar faller till marken. Skogens tystnad är påtaglig när det norra halvklotet är som mest uppvärmt.

På ängen vänder jag blicken mot marken och upptäcker den sobra färgkavalkad som gömmer sig i det torra gräset. Även ett otränat öga kan upptäcka stor mångfald på liten yta. Här är jordmånen mager och ljuset starkt. Skugga och solsken. Skog och äng. Kontraster i alla sina former framhäver och berikar.

 

Höst
Höstrusk, halsduk, påfyllning av ved och stearinljus. Om året vore ett dygn skulle hösten vara dess eftermiddag. När den spirande energin avtar sänks tempot och en meditativ period tar vid. Skogens ekorrar samlar systematiskt efter säsong när tranornas lågmälda läte ljuder ovanför trädtopparna. De lövfällande träden suger åt sig sommarens lagrade klorofyll och lämnar solnedgångsfärgade lövverk som skingras i takt med att frostnätterna blir fler.

Med tilltagande höstregn skyndar sig Nybroåns ivriga vatten till havet för att några dagar senare sakta in och ge tid för reflektion. Vind och nederbörd hjälps åt att dränera landskapet samtidigt som viktiga vattenförråd fylls på. Möjligheten att dagligen promenera längs ett vattendrag är en ynnest jag värdesätter högt.

När året närmar sig sitt slut träder tallarna fram kring ängen. Skogsgläntans steniga jord syns tydligare och tydligare. En säsong tyngre grangrenar vajar i vinden. Björkarna längs genomfartsvägen blir vitare och vitare. Våta vissna löv lägger sig till rätta för att kraftsamla.

Naturreservat
Området som jag kallat Köpingebroskogen köptes för några år sedan av Naturvårdsverket. Samtidigt som jag skrev denna text föreslog Länsstyrelsen att området som fått namnet Lilla Köpinge ska bli naturreservat.