Av Viltforskare Annelie Jönsson

”Kiieer ik! Kiieer ik!” l Lätet var betydligt vanligare över åkrarna förr då jordbrukslandskapet fortfarande var en mosaik av småbiotoper, stengärden och våtmarker. Mycket har hänt sedan dess. Vi har samtidigt sett stora nedgångar i antalet av vissa fågelarter som starkt förknippas med det öppna landskapet. Rapphönan är en av dessa arter.

Landskapsförändringarna som skett innebär att rapphönsens två grundläggande behov av mat och skydd inte längre möts till fullo. Men vad är det för mat och skydd de behöver? Många vet att rapphönsen äter frön om vintern och att de kan stödutfodras med diverse spannmål och frömixer. För att överhuvudtaget nå en ålder då de kan tillgodogöra sig denna vegetabiliska kost måste de överleva kycklingstadiet, och det gör de inte utan god tillgång till insekter och andra ryggradslösa djur. Som små nykläckta kycklingar är de extremt beroende av dessa evertebrater. Kycklingarnas matsmältningssystem kan nämligen inte hantera fröer och växtmaterial utan de måste ha animaliskt protein. Ju mer insekter det finns, från de tidigaste kullarna och in på hösten, desto bättre och snabbare utvecklas kycklingarna till starka, livskraftiga individer. Kycklingarna är till viss del opportunister och äter det de får tag i som är av rätt storlek, men små skalbaggar, myror och myrägg, bladlöss och vivlar slinker lätt ner. Fjärilslarver är extra mumsiga och energirika.

Insektsrik föda kan man hitta i många olika typer av vegetation, men behovet för mat är tätt sammanlänkat med behovet för skydd i kycklingåldern. Båda behoven måste alltså tillfredsställas samtidigt, av samma biotop. Det finns dock ytterligare en aspekt att lägga till kraven på lämplig biotop, och det är att kycklingarna inte kan reglera sin egen kroppstemperatur. Detta gör att de är mycket känsliga för regnblöt vegetation. Tvingas de söka föda i våt och tät gräsdominerad växtlighet löper de stor risk att kylas ner och dö. Den bästa biotopen för kycklingar är alltså någorlunda gles nere vid marken, den har en viss höjd som bidrar till ett skyddande ”tak”, och så är den givetvis attraktiv för insekter. Exempel på sådan vegetation är obesprutade kantzoner i spannmålsfält där ogräsen tillåts komma upp. Kycklingarna övergår successivt till att äta mer och mer växtmaterial. På vintern äter rapphönsen gärna frön, men med dagens höstsådda grödor så råder det viss matbrist under denna årstid, särskilt under senvintern. Eftersom åkrarna plöjs så försvinner eventuell spillsäd ner i marken tillsammans med ogräsfröna.

Rapphönsens kostvanor ändras med åldern men behovet av skydd kvarstår livet igenom. Många är de som suckande beklagat sig över hur korkade rapphönsen är när de sätter sig i tydlig kontrast med sin gråbruna fjäderdräkt mot ett snötäckt fält. Faktum är dock att detta är en del av rapphönsens överlevnadsstrategi. En strategi som går ut på att upptäcka annalkande fara i god tid, till exempel en räv på jakt efter ett skrovmål. Ett plötsligt uppflog i sista sekund distraherar räven och rapphönsen flyr undan. Om vintern är det moderna jordbrukslandskapet på många håll dock en fullkomlig öken med hundratals meter till närmsta skydd. Vad som saknas är plättar eller stråk med tät vegetation (åtminstone halvhektaret stora), fördelade över landskapet så att en flock alltid har nära till skydd. Exempel på sådant vinterskydd är cikoria, rörflen, kvarlämnat spannmål, jordärtskockor, solrosor, men också vanlig stubbåker som föredragsvis inte snaggats till svålen. De år vi får en riktig vinter förlorar dock vissa av dessa sin funktion när de ligger platt mot marken under ett tjockt lager snö. Ett alternativ då kan vara block med granar som huggits i cirka halvmetershöjd, och hålls i detta skick. Då bildas ett tätt och bärkraftigt nätverk av grenar som håller snön från marken och skapar utrymme därunder. En bonus är om vegetationen utöver skydd kan erbjuda mat i form av frön, men detta kriterium är annars ”lätt” mött med hjälp av foderautomater.

Det är inte bara under vintern som rapphönsen behöver skydd. På våren behövs tät och risig vegetation där hönan kan lägga sina ägg och ruva ifred från både räv och spejande kråkfåglar. Naturliga björnbärssnår och gräskanter intill en tät häck är idealiska platser för ett rapphönsbo. Ännu bättre om platsen är något upphöjd över resten av marken så att äggen och redet inte dränks i vatten vid dålig väderlek. Landskapsförändringarna som skett inkluderar att många fältkanter har försvunnit då åkrarna gjorts större. Eftersom häckande rapphöns ogillar att ha andra par för nära in på knuten så orsakar detta problem i form av ”bostadsbrist”. Det finns helt enkelt inte plats till så många häckande par inom ett visst område. Ett sätt att råda bot på detta är att skapa mer kanthabitat, både genom att förbättra befintliga fältkanter och genom att anlägga nya i form av så kallade beetle banks (skalbaggsåsar). Genom att skapa fler fältkanter försvåras dessutom rovdjurens jobb när dessa söker av ett landskap i sin jakt på föda.

Det optimala landskapet ger alltså rapphönsen både mat och skydd. Inte så konstigt. Men kanske lättare sagt än återskapat.