Av David Altengård

Pinade av östan. Formade av ihållande västan. Ståtligt sträcker de på sig och vill synas. Samtidigt sköra, återhållsamma i sitt växtsätt. Med ödmjukheten under mark står de där och anpassar sig till det utrymme och den näring som ges.

Livligt gröna när solen värmer. Silvergrå när molnen tätnar och luftfuktigheten stiger. Som blöta kaninsvansar dallrar barrklasarna i ösregn. För att i starkt motljus förvandlas till taggiga igelkotts-siluetter.

Harmlösa och vackra dagtid förvandlas de till skräckinjagande fågelskrämmor i skymningsljus. Som stora häxkvastar tornar de upp sig längs erosionslinjen medan solen sjunker vid horisonten. När månen avlöst solen syns glittrande barr och kottar i trädtopparna.

Dagen gryr över sandstranden och sakta men säkert framträder individ efter individ. Alla säregna med unika former. Vissa påtagligt ansträngda av Östersjöns piskande. Stormvindar har tagit grenar från stammarna, sand från rötterna. Ändå står de kvar, vrider sig sakta till medvind. Med framtidstro att skjuta nya skott i en ny riktning.

En och annan har gett vika. Slitits loss av vågornas kraft. Följt med ut till havs och lämnat strandlinjen mer sårbar. Kanske förvandlats till drivved som spolats upp på en ny plats. Blivit lägereld åt en ensam kustfiskare. Eller förmultnat och givit näring åt en ny tallplanta, vars frö sköljts iland från en annan vindriktning.

Alla dessa öden och möjligheter. Orsaker och anledningar till att Sydkustens tallar står där de står. Några skyddade av andra. Enstaka vid frontlinjen tvingade till ett hårdare men förändligare liv. Med utrymme att synas, avstånd som ger perspektiv. Formade av platsen. Av tiden.