Av David Altengård

Frostklädda grenar töar i det tidiga gryningsljuset. Allt tyngre vattenmolekyler blir till hängande vattendroppar. Nästintill ljudlöst flyttar sig en liten talgoxe från gren till gren samtidigt som droppar faller till marken.

Med en hink solrosfrön i handen iakttar jag den ensamma fågeln i trädet där fågelmaten utfodras vintertid. Mina ögon sakta i sidled för att följa fågeln mellan grenarna. Fågelns huvud snabbt i sidled för att följa min närvaro. Först en snabb förflyttning närmare fågelmaten och sedan en förflyttning längre upp i trädet.

Jag tar några steg fram och stämmer av om avståndet oss emellan accepteras. Talgoxen vrider sin svarta slips i båge och fäster blicken åt mitt håll. Tystnad och avståndsbedömning. För ett ögonblick skingras gränsen mellan vild och tam, mellan människa och natur. Stillsamt tar jag sista steget och inbillar mig att fågeln förstår min intention. Jag fyller på frön och backar med bibehållen försiktighet.

Sekunder blir till minuter. Tystnad och skärpa. Fågeln iakttar mig. Jag iakttar den. Rättvänd med bibehållen blick framåt tar jag ett kort steg bakåt. Droppljuden från trädets grenar fångas av mina sinnen. Slipsen rätas ut och talgoxen avslöjar sin närvaro uppe i trädet.

Ljudet av flaxande vingar når mig innan fågelns rörelse uppfattas visuellt. En snabb förflyttning åt sidan följs av två snabba neråt. Nästan omärkbart tar den ett solrosfrö och är åter en bit upp i trädet. Svagt knaster när skalet knäcks. Den spetsiga beslutsamma näbben. Fjäderdräkten lyser gul i det allt starkare solljuset. Näringen i fröet stärker fågeln lika mycket som ögonblicket stärker mig. Båda måste vi uppleva kylan för att uppskatta värmen. Vi tar oss igenom den skånska vintern med hjälp av varandra.