Av Åke Andrén-Sandberg

Våren inleds ofta i Skåne i gult i trädgårdarna och den närmsta omgivningen. Först kommer Vintergäck (Eranthis hyemalis) och sedan kanske vårlök (Gagea lutea) och gulsippa (Anemone ranunculoides). Samtidigt eller strax efter slår svalörten (Ranunculus ficaria) ut. Då gäller det att inte vara trött på det gula utan njuta även av dessa växter som bildar hela mattor. De gula stjärnformade glänsande blommorna är emellertid bara utslagna vid varmt och soligt väder då de solgula stjärnblommorna alltid vänds mot solen. Man behöver således vare sig titta på molnen eller termometern för att veta vilket väder det är och just varit.

Eftersom svalörten trivs bra i mullrik jord eller till och med på lerjord, är det inte så konstigt att den funnit sig väl tillrätta i Skåne. Den kan även dyka upp på gräsmattor och i parker. Många har dock ondgjort sig över svalörten som ett besvärligt, flerårigt ogräs i rabatterna men borde då tänka mer kommande dagar eftersom framåt sommaren ofta hela örten vissnat ner utan att man behövt rensa bort den. För många av oss är Skånes rapsfält det gulaste gula man kan finna, men svalörten är faktiskt lika gul när man beskådar var och en. Därför är den lika svår att fotografera som exempelvis kabbelekan (Caltha palustris), där också den totala gulheten kan sudda ut de enskilda blomdelarna på ett foto.

Namnet svalört är belagt i svensk litteratur sedan 1639 och kommer – enligt Elias Fries Botaniska utflygter från 1864 – av att svalörten blommar som mest ungefär när svalorna börjar komma tillbaka, så det kanske förklarar det svenska namnet. Det låter enkelt, men någon annan förklaring bjuds inte.

Om man läser gamla botanikböcker kan man lätt bli förvirrad avseende namnen på och runt svalört. I de gamla örtaböckerna kallades arten Chelidonium minus och dess nuvarande namn svalört användes förr på skelört (Chelidonium majus) – och tvärt om – som hör till familjen vallmoväxter (Papaveraceae). Vid början av 1800-talet var dess svenska namn Kålranunkel, men blomman kallades även Kerskål, Smörblomma och Möja. I äldre litteratur kan svalörten ha namn som Korskål, Sqvallerkål, Fijkwårört, Flengräs, Gulaåker och Prestepungar.

Precis som i de flesta andra arter i ranunkelsläktet innehåller svalörten svaga koncentrationer av det giftiga ämnet protoanemoning. Om plantan på något sätt skadas bryts den ostabila glucosiden ranunculin ned till socker och protoanemonin (en lacton), som i sin tur bryts ned till en ogiftig dicarboxylsyra. Om protoanemoning läcker ut ur blad och stam kan den på huden orsaka klåda och ge hudrodnad och blåsor. Kommer den in i kroppen ger den illamående och kräkningar och kan i större mängder leda till gulsot, kramper och till och andra förgiftningssymptom. Det finns således anledning till att vara lite försiktig med att äta färsk svalört. Liksom andra smörblommor äts den varken av kor eller hästar och får den stå orörd i hagen. Svalört (och smörblomma) gynnas därför av bete.

Giftet neutraliseras genom uppkokning och torkning varefter bladen är ätliga. Förr i tiden samlade man in dem och använde knölarna mot fikonvårtor på nötkreatur. Svalört sägs också vara verksamt mot mänskliga hemorrojder – kanske beroende på att rötterna ser ut ungefär som de synliga delarna av hemorrojder. Bladen användes förr, i små mängder, bland grönkål och andra grönsaker som sallad om våren. Det sägs att unga blad har smak av nöt. De stora birötterna är som färska skarpa, men blir som äldre mildare. Kokade, torkade och malda kunde de användas till nödbröd. Växten planterades in vid större gårdar såsom prästgårdar, herresäten och liknande. Arten kom därigenom att bli kännetecknande för överklassbosättning.

Svalört är flerårig och bildar ofta stora mattor utan att tränga ut gräs och andra tåliga arter. Stjälken är mer eller mindre nedliggande. Blommorna är omkring tre centimeter breda och har sju till tolv, gula, långsmala kronblad. Svalört är en mångformig art som av botaniker delas upp i två underarter, svalört och stor svalört. Huvudunderarten bildar groddknoppar i bladvecken och har en dålig fruktsättning, medan stor svalört saknar groddknoppar och har god fruktsättning.

Svalörtens pollen är ofta missbildat, därför är frösättningen dålig och blomman bildar inte så mycket frön. Istället fortplantar sig växten huvudsakligen med hjälp av små groddknoppar, som utvecklas i bladvecken efter blomningen. Den förökar sig dessutom med hjälp av underjordiska rotknölar. Arten har i Finland nästan helt tappat förmågan att fortplanta sig könligt. Den kan dock sprida sig ganska effektivt vegetativt med hjälp av flödande vatten. Bestånd som uppkommit på detta sätt representerar intressant nog en och samma klon.
I Nordamerika finner man blomman under namnet fig buttercup, vilket motsvarar blommans latinska namn (översatt till svenska fikonsmörblomma), och har där ett helt annat rykte än i Sverige. Den anses som en ”invasiv art” i 24 stater (år 2014) och som sådan har den inte i Amerika att göra och borde inte få finnas där. Slår man i de amerikanska botaniska böckerna står det visserligen att den numera är väl spridd i många amerikanska stater men att den är giftig och potentiellt dödlig för boskap och därför bör utrotas. Kanske är skillnaden att våra svenska kor och hästar har umgåtts så länge med svalört att de lärt sig undvika blommorna medan de engelsktalande djuren inte förstår svalörtens giftspråk – en intressant tanke, värd att fråga Darwin om om någon träffar på honom.

I amerikansk litteratur anges också att svalörten kan konkurrera ut de andra vårblommorna och att den har en stor fördel genom sin vegetativa förökning. Dessutom ondgör man sig där över att när de andra vårblommorna konkurrerats ut så vissnar svalörten ner och lämnar jorden kal mellan juni och februari och utsatt för erosion. Ack ja, så olika man kan se på en vacker, skånsk, vårblomma.